- Tidsfördriv
Drömpoeten låg i gräset och tände en cigarill. Han skrattade åt molnet som såg ut som en idiot, kliade sig på benet och stoppade in cigarillen mellan sina rödvinsläppar. Hans tänder var våldtagna och vissna av hans förbannade, dekadenta liv men hans ögon såg allt som för sista gången. Myggbettet i hennes panna, till exempel, och hennes nakna bröst i det höga gräset. Han fasade inför dagen han inte längre kunde stirra förälskat på de ljusa, små håren på hennes bleka lår. Tänk att något så verkligt kan vara så vackert, tänkte Drömpoeten, och såg på idioten bland molnen som för sista gången.
- Rivsår
Jag slet av den och så stirrade jag på den, sen började jag skratta hejdlöst fast tårarna kanske smet nedför mina kinder. Och sen tog jag en spritpenna svart som natten och färglade lappen tills den stickande lukten fick mig att må illa. Då tog jag en hårnål och pickade små, små hål igenom den, från det ena hörnet till det andra. Och sen vek jag den tills den inte gick att vika mer, och så vecklade jag ut den igen. Jag rev sönder den i långa strimlor som jag rev av till små, fragmentariska bitar. De rullade jag ihop till små bollar som jag blåste ned en efter en över balkongräcket, de föll som tårar med regnet och drunkade nere vid marken.
"Du är charmig och därför vill jag inte att du ska gå."
Ja, det gjorde jag idag med den där jävla lappen.
Bara för att jag vet att du inte bryr dig och för att du inte ens gjorde det förut.
- Andra tankar
som tasslade omkring i mina tankar
och fnissade åt mina snedsteg
jag längtade faktiskt efter dig
Men hon bara fanns där en natt bland alla
med lockigt hår och höga platåer
och skrattade åt min ålder
det ena ledde till många andra
vi virvlade runt då,
hon finns kvar i mig nu
och jag vet inte om du får plats
Och visst, kanske hatar jag mig
men ännu mer hatar jag att ångra
jag är bara en lyckosökande
bland många
så sorgligt och förutsägbart
är det
Så ta din plats från henne om du kan,
om du verkligen vill ha den
- Julinatt
Om orden inte bestämt sig för att stanna över haven mellan oss,
utan istället landat som blygt mummel i din hand
skulle jag skriva till dig.
Inte röda svalor med svåra ord, nej,
mina ord är enkla, om än lite förvirrade.
Glädjen har lagt sin tjocka glasyr över den här sommaren
och jag tror att du känner dig fri för första gången.
Jag tackar gudarna och alla för det
för då vet jag att du orkar med vad som helst.
Och här kommer jag med krav och förpliktelser
fastän det är motsatsen till vad jag vill.
Vad jag vill är bara att dina ord om
drömmar på flykt når min mage och
att de kanske inte tar slut på en vecka eller två.
För jag går nöjt omkring i mina håliga, grå stövlar
och ler åt livets lugn och dess bastanta gång
Men kanske väntar jag, lite i smyg
på rödvinsfläckar på bröstet, rökhosta
och yrvakna nätter i för varma lägenheter.
Storstadens smutsigheter är förblindande rena
när kraven inte är lika höga
längre.
- Avromantisering av lyckan
Det är det folk är ute efter
och du är alltid ute efter det
det spelar ingen roll om någon blir sårad
eller om allting kanske faller
du vet alltid att det är det du är ute efter
Och jag vet inte vad jag gör här
vad drev mig hit och vem i helvete
är du att få mitt hjärta att pumpa
det krävs mer för mig än folk som vet
exakt vad de ska ha av vem som helst
inget särskilt för dem
eller nej!
du och just det är allt som krävs
äntligen gillar jag ett riktigt jävla svin
och jag vet inte ens varför jag skrattar lite
jag borde gråta för dig
och allt det här
för att du är som jag
innan jag hittade mig själv någonstans
Jag vill bara ha en bas som dunkar tills jag kräks
och jag vill bara ha cigarettrök i ögonen och
folk i vägen överallt
för det är himla lätt att gömma sig i dimman
men så jävla svårt att komma fram
- nothing's made for people
Sen sa han att försommaren är till för de vilsna, för de som vägrar hitta sin plats någonstans och alltid envisas om att tycka att de är värda något lite vackrare. Jag sa att den är till för att prata sig igenom nätterna i för korta klänningar, att den är till för att skratta och fly från allt och sin egen världsbild.
Och vi pratade och jag såg i hans ögon att han tänkte att jag var en sån som var större än honom, men han vet inte hur svag jag kan vara och jag tackar väl gudarna för det. Jag är fortfarande flickan som gömde sig under solstolen i trädgården när hon råkade göra illa grannens hundvalp. Jag är fortfarande flickan som kom tvåa på alla kärlekslistor i mellanstadiet och fortfarande flickan som gick för långt för att passa in, som räknade kalorier och mätte omkrets på låren. Jag är fortfarande flickan som gick ensam ut på åkern för att sjunga, så att ingen annan skulle behöva höra om hon sjöng fel och fortfarande flickan som lyssnade på alla andras problem tills deras huvuden var tomma, medan ångestmolnet i magen växte sig svartare och tyngre och ingen på jorden verkade bry sig tillräckligt. Jag är fortfarande flickan som låg och grät arga tårar i sin röda säng över att världen var så jävla ful, människorna var dumma i huvudet och hon inte ens blev som hon borde ha blivit.
Jag är fortfarande skör och osäker på det mesta och det är därför jag inte gör det jag kanske vill nu, och det jag kanske vill nu är att hålla honom i handen. Alla tankar kommer halv tre på natten och han får knappt plats i min tankebubbla.
- kylskåpspoesi: fundera
min dröm & min ironi
är skräp
som visar er
vilken mäktig känsla
kall snö & mjuk viskning är
men ibland förstår han typ
lite eller nästan
trots hård o galen värld
varför lysande minnen gråter
de skuggas av glömsk tystnad
förlåt och slut
©
- hölmö rakkaus
Hon väntar för hon tror att han vill
faktiskt höra av sig egentligen eller
ska hon ta ut rosetten ur håret? hon
får nog sitta ensam ikväll ändå.
det såg ju så lovande ut. men
saker blir ju lätt som de är utsakade
att bli och det är väl så att
meningen inte är att de ska ses
om han nu inte vågar
och han sitter där och pratar
om musik och band och cigaretter
kanske lite vin, rött eller vitt
med fanta och tänker på att hon
har nog jätteroligt och kanske
tittar någon på hennes rosett
nu (fast egentligen ligger den
på nattduksbordet och samlar
damm) för han vågar ju
inte riktigt när han tänker
efter för hon kanske inte
riktigt vet vem han är.
- Självlivsbrev
"Hej,
Nu ska jag börja leva. Hälsa världen att jag älskar den, och att jag ska göra den stolt. Jag har knappt börjat, ska ni alla veta, jag har knappt börjat med leken som alla människor kallar liv.
Osäkerhet är en otrevlig känsla som legat som ett åskmoln över mitt huvud så länge jag kan minnas, men nu orkar jag inte bry mig längre. Så på ett sätt kan man väl säga att det här är ett självmordsbrev, fast det är motsatsen ändå. Jag vill ta kål på den del av mig som är en objuden gäst, den del av mig som jag febrilt försöker gömma och bli av med. Jag vill inte lära mig att leva med mina sämre sidor, och därför har jag helt enkelt bestämt mig för att bara ta död på dem nu, i det här brevet. Jag tänker lura mitt undermedvetna att mitt mörka jag brinner upp samtidigt som du bränner det här brevet. Det är alltså viktigt, glöm inte det. Du ska sätta dig med en stor kopp vaniljté framför brasan och sakta titta när den delen av mig du hatar brinner upp. Sen kan du glädjas, och ringa mig om du vill. Då springer jag förmodligen runt i Humlegården och skrattar med mina vänner, eller så kanske jag står på en konsert och sippar på en coca-cola. Då är jag glad, då är jag den jag vill vara och alltid vetat att jag kan bli, och då kan du glädjas med mig. Då behöver du inte bli ledsen för min skull, du behöver inte oroa dig och du behöver inte cykla hem till mig mitt i natten för att trösta mig när mina hjärnspöken tränger sig på igen. För de brinner också upp i det här brevet.
Självömkan är en annan gäst i mitt medvetande som jag vill hugga i ryggen och skratta åt när den faller. Skratta åt den och skratta åt mig själv för nu finns det inte någonting att tycka synd om längre. Det är så egoistiskt och så osympatiskt! Jag vet väl inte hur andra människor har det, säkert mycket värre än jag, varför ska jag då sitta och vältra mig i min jublande självömkan när jag borde fråga pojken bredvid mig hur han mår egentligen. Jag brukade analysera allting som hände tills det var uppdelat i små fragment och jag knappt kom ihåg vad som hände från början och så tyckte jag synd om mig själv för: Det som hänt, min reaktion och hur jag glömt det så snabbt. Jag tyckte synd om mig själv för att jag ville leva och synd om mig själv för att jag inte ville dö. Självömkan var mitt enda självklara sällskap och allt annat var en bonus. Alltid synd om mig. Så synd. Det är inte synd. Det är inte synd om mig.
För nu ska jag börja leva!
Vi ses i dimman."
- Sockernatt, del 2.
De spelade hennes favoritlåt nu, "Du föll isär inför gästerna, jag byggde upp dig bit för bit igen".
"Du har roligt här med mig Ebba, tänk inte på vem som fattas!" skrek Klara i hennes öra. Klara som var så hjärtlig och pålitlig, Klara som alltid doftade hångel. Klara som brydde sig skrattretande lite om människors känslor och som hade byggt upp en ogenomtränglig mur mot allt vad sorg och komplex kärlek heter. Nu stod hon där och slängde med sitt långa, svarta hår, med handen på Ebbas axel i folkmassorna. Klaras lyckotårar hade format små mönster av nedrunnen kajal på hennes kinder och hon blundade och höll huvudet högt mot solen.
"Klara, hjälp mig att skita i allt. Vad ska jag göra?" skrek Ebba. Hon ville inte slösa musikens febriga extas på svarta tankar om Leo, men hon visste inte bättre. "Vasaru?" ropade Klara och kom närmare.
"Visa mig nåt annat än det här! Vad är jag för dum för att komma på själv?" skrek Ebba och tog tag i Klaras hand.
"Ebba min älskade vän!" skrek Klara glatt i hennes öra, "Det här hjälper alltid mig!"
En takt, eller två, förvirring.
Slutna ögon, varm hud, tungor dansandes med varandras.
Ebbas händer i Klaras hår och Klaras händer under Ebbas tröja.
Tunga, förvånade andedräkter.
"Jag vet, du vet, vad som måste ske nu", de sommarfria ungdomarna skrek med i låten och tiden hade aldrig stått så still.
Utsmetat, rosa läppstift och smaken av cola och nikotin. En överraskning hade aldrig smakat så gott, heller.
Ebba tittade upp för att möta Klaras blick. Den var glad och oursäktande, lika självklar och pålitlig som alltid. När hon tittade bakom Klara mötte hon en helt annan blick. En svart.
Blicken som så ofta fått henne att gråta, blicken som gillar henne alldeles för mycket. Leos blick, Leo som var en så vidrigt självklar del av hennes destruktiva bubbla till liv. Leo som också undrade vad fan det var för fel på dem.
Hon klarade inte av att möta orden bakom blicken, hon ville inte höra för vad det än var så skulle hon gråta och tycka synd om sig själv och vad det än var skulle det inte leda till någonting nytt. Hon vände sig bort från Klara och Leo och började stressat trycka sig ut genom en sammansvetsad, svartklädd tonårsmassa. Hon hörde Klara vråla, "Vänta Ebba! Men fan, Leo, hon vill ju inte ha dig!".
Och hon hörde hans andedräkt tätt bakom sig och kände hans hand som trevade efter hennes.
- Sockernatt, del 1.
Lyssna på den här medan du läser, melodin rimmar med min känsla.
"Dina handleder, och dina blodådror och ditt hår och ditt leende och
din blick och ditt skratt och din nacke. Du vet allt jag gillar med dig", sa hon och sparkade på en tom ölburk. Hon satte sig i det glesa, soltorra gräset. Det kändes som att festivalsanden trängde in i varje por på hennes kropp, och hennes ögon sved. Av tårar, eller kanske av solen.
Han ryckte på axlarna och sjönk ihop, liksom krympte, ändå ner till gräsplätten precis bredvid henne. Hon tittade på honom över sina solglasögon, han tittade ut över folkmassorna och hans blick var svart. "Jag förstår inte dig, det finns fan ingen som förstår dig och det gör inte jag heller, och det känns som en jävla klyscha alltihop". Han sa det högt, skrek nästan, och hans nacke blev stel. I slutet av meningen försvann hans röst och han tittade ner på sina smutsiga, vita tygskor. De var inte så vita längre, och på den högra skon hade hon skrivit med en tuschpenna för ett par nätter sen. "Du tycker om mitt leende", stod det, och hon hade ritat ett litet svart hjärta. När hon skrev det satt de barfota tätt intill varandra bakom en buske, och skrattade högt bland fimpar och ciderkyssar.
"Leo, jag vet ingenting om dig. Jag har känt dig i ett år men jag vet inte ens vad du heter i mellannamn! Jag vet inte någonting om vad du tycker om utöver The Smiths och mitt leende." Hon smekte honom argt på hans rödbrända axel. Hon nöp honom hårt där han hade bränt sig mest, hon ville att han skulle känna vad hon sa. "Och det där du sa, det där du jämt säger. Att om jag hade levt på 70-talet hade jag varit den "fräschaste pinglan i stan". Ska jag ta det som en komplimang? Du ska inte säga att jag inte går att förstå mig på. Du pratar för fan på ditt egna jävla språk."
Han tittade på skatorna som rotade i papperskorgen och kände basen från den stora scenen i marken under honom.
"Jag vet inte vad jag ska säga för att du nånsin ska fatta. Jag vill bara att du inte ska vara så långt borta hela tiden. Tänk vilket jävla snack... men jag fryser fast det är sommar!" sa han och skrattade, ett hopplöst skratt.
"Jag känner mig smutsig utan dig." sa hon och försökte möta hans blick. Han såg undvikande förbi henne. Han lade handen på hennes lår, och hon förde upp den en liten bit inunder sin kjolkant, och sa "Men vad fan är det då? Vad är det för fel på oss?".
Han reste sig långsamt upp från gräset och tittade ner på henne. Där satt hon så vacker och rödbränd, med blommig klänning och smutsiga sandaler. Solglasögonen var lite för stora för hennes ansikte och håret var tovigt och slitet.
Hon såg upp på honom, började skratta med gråten i halsen och pekade på honom. "Och nu tänker du dra som vanligt in bland allt folk och inte ett jävla svar har jag fått!"
"Jag heter Leo Alexander och jag gillar dig alldeles för mycket", fick han sagt. Hon tog av sig sina solglasögon, och han tittade rakt in i hennes blanka grå ögon innan han småsprang därifrån.
- Living is easy with eyes closed
Jag måste förmildra med bilder, förenkla med teckningar. Den fadda massan orkar inte förstå, de orkar inte bry sig, de orkar inte tänka på annat än sin mattebok och sin tékopp och sitt fantastiskt låtsasdjupa tonårsliv där det inte ryms tankar på riktigt. Det är fint för dig att titta på inlägg och kommentera, om du ens orkar, att åh fint och åh vad smart fast det enda du bryr dig om är bilden egentligen. För de enda som förstår är alltid de som känner mig och någon enstaka annan vilsen som hittat hit och märkt att man kan fundera över annat än läppstiftsnyanser och vinsorter. Fast det kan ju vara svårt förstås, uppenbarligen.
- Du var min armé
Du var den som var med mig när jag sa, att människor borde göra saker bara för att jävlas. För att de kan. För att göra det, det som alla andra vet att man inte ska göra. Bara för att skratta åt apatin, så skulle vi äta den som glasyr på våra karameller av provokation. Det var så mycket mer än det verkade på utsidan, det var inte det de trodde. Vi var inte dem de trodde. VI VAR NÅGONTING, innan du åt sockret ur händerna på dem istället för att gräva saltet underifrån dina naglar. Saltet av alla torkade glädjetårar av hånande skratt. Innan du började dansa efter deras taktpinne och slicka deras sår istället för våra, fast våra var tusen gånger fler.
Då var vi någonting. Innan du lät dig snärjas.
- kärleksvår, kärlek svår, kärlek vår
du är sexig
jag bör bjuda in till skumbad
eller bli din kavaljer
ja jag vill röra dina händer
sjunga för din vackra ande
kanske är vi aldrig riktigt super
men att sticka från dig
är melankoli
-
Känslor är tabubelagt. Våga ge bort ditt hjärta, våga bli kär. Våga sluta vara kär, bli ihop, gör slut. Ha det bra och ha det svårt. Dansa på rosor och stick dig på taggarna. Är det inte det vi lär oss av? Man dör inte av hjärtesorg! Alla hjärtan måste gå sönder ibland! En dag är det ditt hjärta som går sönder, kanske flera gånger. Men har du dött av det hittills? Ungdomen är till för att lekas bort.
-
Våren gick och sommaren kom,
vi fick tillåtelse att glömma varandra.
Ett bevis på att skönheten är flyktig
är att du nog inte fantiserar om
mina läppar längre.
Men jag tänker på dig ibland, sist idag
när det kändes som att
du såg mig, blicken brände
men det var någon helt annan.
Nog tänker du på mig när
du ser en annan flicka
vars fötter ser ut att ha vandrat
genom livet i klackskor.
Mina fötter kommer att bo i många skor
och det vet du, skrattandes
och dina blickar kommer att bränna många fler
bara inte mig, något mer.
-
- Mirjam
- Jag röker! Är du lika förvånad som du ser ut? Hon tog ett lätt halsbloss och puffade ut små lätta rökringar, så lätta att de knappt kunde bära luften på sina axlar. Men jag bränner jämt fingrarna.
- Det kan vara mest förvåningen över att du visar det för just mig, som syns i mitt ansikte. Men jag är inte förvånad, Mirjam. Du är lite sådan, sa han och skrattade till. Hans hån och hans omedelbara sårbarhet hoppade fram som en svart katt på en tom landsväg, när han tittade på henne med den där blicken, just den där. Du är lite oslipad i kanterna... En fin flicka, men du är smutsigare än de flesta inuti, eller hur? Du kan bara inte bestämma vilken sida du ska ge utlopp åt. Du har ängeln i ena ögat, visst, sa han och smekte hennes högra ögonlock. Med andra handen smekte han det vänstra:
- Men du har djävulen i det andra! Och när du tittar med båda blir det kaos. Du är kaos.
Mirjam log. Hon visste inte varför hon log. Hon valde mellan att skratta och gråta, och hon tänkte:
- Jag älskar ditt hån och jag hatar din sårbarhet. Du är som en gammal film som är hälften tröttsam och hälften fantastisk.
- Mitt ess i ärmen är att du aldrig kommer kunna lista ut mig!, sa hon. Jag är smutsig ibland, men för det mesta är jag ren. Ibland funderar jag på att vända upp och ner på det! Se, hur förvånande mycket runt omkring oss då, som ändå visar sig kretsa kring mig... Det bästa är att ingen någonsin kommer känna mig, bättre än jag känner dem. Det betyder att jag, jag, jag! Är den som kommer att gå skrattandes ut ur huset som brinner som helvetet, när alla andra brunnit länge redan. Hon stirrade fokuserat på den glödande udden av sin cigarett och sade tyst:
- För att jag gör vad som helst...
- ..Beroende på vilket öga du tittar med, sade han och tittade upp under luggen.
- Ja! Jag är en hycklare. Det är därför jag är älskad.
- Det är inte därför jag älskar dig nu, men kanske därför jag började.
- Varför älskar du mig nu?
- Jag vet inte.
Bild.
- Ett år av ditt korta liv
Vår
Luften var ett vibrerande töcken
av våra naiva andedräkter
medan äppelträden knoppades
undrade vi hur allt skulle vara
när alla löv och blommor
fallit ända ner till marken.
Framtiden var mer befriande
än någonsin
vi lovprisade den
och grät för de liv
vi visste skulle bli
våra förra.
Sommar
Alla slängde vi oss i gränslandet
mellan de största valen i våra liv
vi skrattade och sjöng
men när vi låg där,
under den döda timmen
väntade vi på
Den Stora Konsekvensen
Vi rullade runt i alla länder
rebelliska och uppsluppna
den här tiden
hör inte till någon epok, så
vi kan göra vad vi vill
och mörkret kommer kanske aldrig
Höst
Vi blir vänner med gatorna i stan
när vi jagar lyktorna
och dansar i skuggorna
när vi slösar bort våra bidrag
på saker som är förbjudna
ingen tid för nyttigt liv
det här är ungdumen
tändare och tändstickor,
eldsken i våra ögon
insikter om pojkar och äldre män
på försenade nattbussar
Vinter
Tumlar runt med ökända
klockan för sent på natten
hem till väns tomma lägenhet
och sova otåligt
dricka kryddigt té och
vandra hem i rent kokainväder
hur kallt som helst,
spelar ingen roll för vi brinner!
vi snubblar på de nötta gatstenarna
det är revolution,
och kompromiss
bland de förvirrade snöflingorna
- det börjar bli kallt,
Ut sprang hon.
Hon som smälte hans hjärta i en tunnelbanevagn.
Hon som knyckt det till sig och stoppat in det under sin kjol.
Hon som hållit det hårt, hårt och värmt det åt honom när han var isande kall mitt i sommaren.
Nu hade hon dragit fram det, skrattat åt det, spottat på det, rivit isär det och.
Trampat på det.
Som man gör med gamla, förfallna kärleksbrev som osar av det brustna.
Han undrade om hon rasande sprang hemåt för att göra likadant med breven.
Han minns hur han plockade ner stjärnor om nätterna och placerade dem längst med hennes nakna ryggrad.
Han minns hur han målade henne med färger som inte ens fanns för de var så levande, vackra, nästan som hon, men ändå långt ifrån.
Han minns hur hon älskade sättet han drog upp rullgardinen på, och hur han alltid tryckte ner hissknappen med tummen.
Som om det vore något revolutionerande, att hojta ut på Hötorget och skryta med när man träffar folk.
Som om det var fantastiskt, som om.
Han. Var. Fantastisk.
Men när hon som färgade världen med sin värme försvann så försvann locket till asken som förvarade hans liv och något som vissa kallar Gud och vissa kallar vinden välte den.
Den enda på jorden som såg igenom honom försvann.
Den enda på jorden som fick honom att vilja vara fantastisk, på riktigt.
Visst, visst visste han att allt har sitt slut.
Till och med dem.
Men inte i det här livet.
Det var inte meningen.
(Det här är alltså fortsättningen till "kom änglar, kom älvor". Sök i fältet om ni missat den.)
