Hanna

När förstår du att du är ingen, alla och vem som helst för mig? Himlen smakar lika mycket december i alla fall och min vardagsflykt är lika påtaglig. Sluta tro att jag skulle göra någonting ljusare för dig, jag orkar inte tillräckligt för att ens försöka bry mig. Om dig. Jag gillar mitt fredagnätterns alter ego men du är meningslös för mig när jag vaknar.

Idag frös jag inte ens

för jag stod bara still

med min önskan

min vilja och

min kraft

 

Ändå skakade jag

i någon slags

euforisk men

dyster apati

 

Snöflingorna landar

i mitt hår och

jag önskar

att de vore

tankekraft

energi och initiativ

För att jag

behöver göra sådant

som jag inte vill göra

men borde lära mig

 

Jag tittar på noppriga halsdukar

Nordens mörkerblekta ansikten

och undrar om Gud verkligen vill

att vardagen ska vara

hopplös och ofrånkomlig slentrian

för då vill jag inte vara med

 

Rödvin börjar bli

vatten och

cigaretterna blir

frisk luft; våra

småfarliga dekadenta tidsfördriv

känns som

 

godnattsagor

 

och

 

varm mellanmjölk

 

Vad ska rädda

våra tonårshjärtan då?

Hon kom i adventstid den kvällen och jag sa att det var vackert, tills jag såg hur hon tittade på dig. För trots att även jag är livets speldocka och tänker som ödet säger åt mig att tänka så släpper jag aldrig saker vid mållinjen eller när allt står still. Jag låter inte saker vara och jag slutar aldrig tänka, jag är för girig för att göra så. Jag vill känna varje bitter eftersmak av allt som varit fint en gång för jag tror att det är det som gör mig lite mer hel.

Och därför ville jag känna eftersmaken av dig, det hör till processen och trots att det kanske är den ensamma natten är det nödvändigt. När jag låg hemma och vred mig medan promillen kittlade i min bröstkorg trodde jag att jag fortfarande var ohemligt, osubtilt och odiskret förälskad i dig någonstans. Jag trodde att vi var gjorda omaka för att bråka med varandra men inte för att vara generade och glida isär och jag tyckte att du borde ringa igen. Jag trodde att jag behövde dig och jag trodde att jag ville ha dig, jag tänkte att rädsla är osexigt och att det var just rädd du var. Jag drömde att du inte vågat något för att du tyckte att jag var så fin och len att du blev nervös av bara tanken av att våga göra någonting, som inte var att upprätthålla en vibrerande tystnad. Jag drömde att det var din förskönade bild av mig som gjorde att jag istället alltid fick se dig med flickor som alla såg likadana ut. Jag såg ingen skillnad på dem och tänkte att du nog inte gjorde det heller.

Men med dagarna efter den natten kom den riktiga sanningen och insikten, sådant som brukar avsluta kapitel: Jag kom på att vi säkert skulle ha det bra som vänner  men att det aldrig kommer att bli så. Jag är för fast i att jag alltid, där någonstans, kommer att ha ett fragment förtjusning kvar för dig. Och du kommer alltid vara fast i bilden av att du inte riktigt vet om du har eller kanske ändå inte har just det.

När allt är över och jag ler åt allt sådant här ska jag tänka tillbaka på smaken. Smaken av att vara kär i en pojke som inte riktigt var kär i mig, men som kallade mig för kärlek, skrev alkoholstavade ord på mina armar och alltid fick mig att tycka synd om mig själv. Bara för att sådant i min värld gör mig lite mer hel.

Men jag vill ändå ha dig. Inte när vi inte ses, men när jag känner din doft och din hand så vill jag ha dig så mycket att jag kväver ett skrik och ett skratt varje hjärtslag. Varenda ett.