Hanna

 
De spelade hennes favoritlåt nu, "Du föll isär inför gästerna, jag byggde upp dig bit för bit igen".
"Du har roligt här med mig Ebba, tänk inte på vem som fattas!" skrek Klara i hennes öra. Klara som var så hjärtlig och pålitlig, Klara som alltid doftade hångel. Klara som brydde sig skrattretande lite om människors känslor och som hade byggt upp en ogenomtränglig mur mot allt vad sorg och komplex kärlek heter. Nu stod hon där och slängde med sitt långa, svarta hår, med handen på Ebbas axel i folkmassorna. Klaras lyckotårar hade format små mönster av nedrunnen kajal på hennes kinder och hon blundade och höll huvudet högt mot solen.
 
"Klara, hjälp mig att skita i allt. Vad ska jag göra?" skrek Ebba. Hon ville inte slösa musikens febriga extas på svarta tankar om Leo, men hon visste inte bättre. "Vasaru?" ropade Klara och kom närmare.
"Visa mig nåt annat än det här! Vad är jag för dum för att komma på själv?" skrek Ebba och tog tag i Klaras hand.
"Ebba min älskade vän!" skrek Klara glatt i hennes öra, "Det här hjälper alltid mig!"
   
En takt, eller två, förvirring.
Slutna ögon, varm hud, tungor dansandes med varandras.
Ebbas händer i Klaras hår och Klaras händer under Ebbas tröja.
Tunga, förvånade andedräkter.
"Jag vet, du vet, vad som måste ske nu", de sommarfria ungdomarna skrek med i låten och tiden hade aldrig stått så still. 
Utsmetat, rosa läppstift och smaken av cola och nikotin. En överraskning hade aldrig smakat så gott, heller.
Ebba tittade upp för att möta Klaras blick. Den var glad och oursäktande, lika självklar och pålitlig som alltid. När hon tittade bakom Klara mötte hon en helt annan blick. En svart.
   
Blicken som så ofta fått henne att gråta, blicken som gillar henne alldeles för mycket. Leos blick, Leo som var en så vidrigt självklar del av hennes destruktiva bubbla till liv. Leo som också undrade vad fan det var för fel på dem.
Hon klarade inte av att möta orden bakom blicken, hon ville inte höra för vad det än var så skulle hon gråta och tycka synd om sig själv och vad det än var skulle det inte leda till någonting nytt. Hon vände sig bort från Klara och Leo och började stressat trycka sig ut genom en sammansvetsad, svartklädd tonårsmassa. Hon hörde Klara vråla, "Vänta Ebba! Men fan, Leo, hon vill ju inte ha dig!".
Och hon hörde hans andedräkt tätt bakom sig och kände hans hand som trevade efter hennes.

Lyssna på den här medan du läser, melodin rimmar med min känsla.
 
"Dina handleder, och dina blodådror och ditt hår och ditt leende och
din blick och ditt skratt och din nacke. Du vet allt jag gillar med dig", sa hon och sparkade på en tom ölburk. Hon satte sig i det glesa, soltorra gräset. Det kändes som att festivalsanden trängde in i varje por på hennes kropp, och hennes ögon sved. Av tårar, eller kanske av solen.
 
Han ryckte på axlarna och sjönk ihop, liksom krympte, ändå ner till gräsplätten precis bredvid henne. Hon tittade på honom över sina solglasögon, han tittade ut över folkmassorna och hans blick var svart. "Jag förstår inte dig, det finns fan ingen som förstår dig och det gör inte jag heller, och det känns som en jävla klyscha alltihop". Han sa det högt, skrek nästan, och hans nacke blev stel. I slutet av meningen försvann hans röst och han tittade ner på sina smutsiga, vita tygskor. De var inte så vita längre, och på den högra skon hade hon skrivit med en tuschpenna för ett par nätter sen. "Du tycker om mitt leende", stod det, och hon hade ritat ett litet svart hjärta. När hon skrev det satt de barfota tätt intill varandra bakom en buske, och skrattade högt bland fimpar och ciderkyssar.
 
"Leo, jag vet ingenting om dig. Jag har känt dig i ett år men jag vet inte ens vad du heter i mellannamn! Jag vet inte någonting om vad du tycker om utöver The Smiths och mitt leende." Hon smekte honom argt på hans rödbrända axel. Hon nöp honom hårt där han hade bränt sig mest, hon ville att han skulle känna vad hon sa. "Och det där du sa, det där du jämt säger. Att om jag hade levt på 70-talet hade jag varit den "fräschaste pinglan i stan". Ska jag ta det som en komplimang? Du ska inte säga att jag inte går att förstå mig på. Du pratar för fan på ditt egna jävla språk."
 
Han tittade på skatorna som rotade i papperskorgen och kände basen från den stora scenen i marken under honom.
"Jag vet inte vad jag ska säga för att du nånsin ska fatta. Jag vill bara att du inte ska vara så långt borta hela tiden. Tänk vilket jävla snack... men jag fryser fast det är sommar!" sa han och skrattade, ett hopplöst skratt.
"Jag känner mig smutsig utan dig." sa hon och försökte möta hans blick. Han såg undvikande förbi henne. Han lade handen på hennes lår, och hon förde upp den en liten bit inunder sin kjolkant, och sa "Men vad fan är det då? Vad är det för fel på oss?".
Han reste sig långsamt upp från gräset och tittade ner på henne. Där satt hon så vacker och rödbränd, med blommig klänning och smutsiga sandaler. Solglasögonen var lite för stora för hennes ansikte och håret var tovigt och slitet.
Hon såg upp på honom, började skratta med gråten i halsen och pekade på honom. "Och nu tänker du dra som vanligt in bland allt folk och inte ett jävla svar har jag fått!"
"Jag heter Leo Alexander och jag gillar dig alldeles för mycket", fick han sagt. Hon tog av sig sina solglasögon, och han tittade rakt in i hennes blanka grå ögon innan han småsprang därifrån.