Hanna

- Jag röker! Är du lika förvånad som du ser ut? Hon tog ett lätt halsbloss och puffade ut små lätta rökringar, så lätta att de knappt kunde bära luften på sina axlar. Men jag bränner jämt fingrarna.
- Det kan vara mest förvåningen över att du visar det för just mig, som syns i mitt ansikte. Men jag är inte förvånad, Mirjam. Du är lite sådan, sa han och skrattade till. Hans hån och hans omedelbara sårbarhet hoppade fram som en svart katt på en tom landsväg, när han tittade på henne med den där blicken, just den där. Du är lite oslipad i kanterna... En fin flicka, men du är smutsigare än de flesta inuti, eller hur? Du kan bara inte bestämma vilken sida du ska ge utlopp åt. Du har ängeln i ena ögat, visst, sa han och smekte hennes högra ögonlock. Med andra handen smekte han det vänstra:
- Men du har djävulen i det andra! Och när du tittar med båda blir det kaos. Du är kaos.
Mirjam log. Hon visste inte varför hon log. Hon valde mellan att skratta och gråta, och hon tänkte:
- Jag älskar ditt hån och jag hatar din sårbarhet. Du är som en gammal film som är hälften tröttsam och hälften fantastisk.
- Mitt ess i ärmen är att du aldrig kommer kunna lista ut mig!, sa hon. Jag är smutsig ibland, men för det mesta är jag ren. Ibland funderar jag på att vända upp och ner på det! Se, hur förvånande mycket runt omkring oss då, som ändå visar sig kretsa kring mig... Det bästa är att ingen någonsin kommer känna mig, bättre än jag känner dem. Det betyder att jag, jag, jag! Är den som kommer att gå skrattandes ut ur huset som brinner som helvetet, när alla andra brunnit länge redan. Hon stirrade fokuserat på den glödande udden av sin cigarett och sade tyst:
- För att jag gör vad som helst...
- ..Beroende på vilket öga du tittar med, sade han och tittade upp under luggen.
-  Ja! Jag är en hycklare. Det är därför jag är älskad.
- Det är inte därför jag älskar dig nu, men kanske därför jag började.
- Varför älskar du mig nu?
- Jag vet inte.

Bild.