Hanna

Ut sprang hon.
Hon som smälte hans hjärta i en tunnelbanevagn.
Hon som knyckt det till sig och stoppat in det under sin kjol.
Hon som hållit det hårt, hårt och värmt det åt honom när han var isande kall mitt i sommaren.
Nu hade hon dragit fram det, skrattat åt det, spottat på det, rivit isär det och.
Trampat på det.
Som man gör med gamla, förfallna kärleksbrev som osar av det brustna.
Han undrade om hon rasande sprang hemåt för att göra likadant med breven.
Han minns hur han plockade ner stjärnor om nätterna och placerade dem längst med hennes nakna ryggrad.
Han minns hur han målade henne med färger som inte ens fanns för de var så levande, vackra, nästan som hon, men ändå långt ifrån.
Han minns hur hon älskade sättet han drog upp rullgardinen på, och hur han alltid tryckte ner hissknappen med tummen.
Som om det vore något revolutionerande, att hojta ut på Hötorget och skryta med när man träffar folk.
Som om det var fantastiskt, som om.
Han. Var. Fantastisk.
Men när hon som färgade världen med sin värme försvann så försvann locket till asken som förvarade hans liv och något som vissa kallar Gud och vissa kallar vinden välte den.
Den enda på jorden som såg igenom honom försvann.
Den enda på jorden som fick honom att vilja vara fantastisk, på riktigt.
Visst, visst visste han att allt har sitt slut.
Till och med dem.
Men inte i det här livet.
Det var inte meningen.

(Det här är alltså fortsättningen till "kom änglar, kom älvor". Sök i fältet om ni missat den.)