Hanna

Hon kom i adventstid den kvällen och jag sa att det var vackert, tills jag såg hur hon tittade på dig. För trots att även jag är livets speldocka och tänker som ödet säger åt mig att tänka så släpper jag aldrig saker vid mållinjen eller när allt står still. Jag låter inte saker vara och jag slutar aldrig tänka, jag är för girig för att göra så. Jag vill känna varje bitter eftersmak av allt som varit fint en gång för jag tror att det är det som gör mig lite mer hel.

Och därför ville jag känna eftersmaken av dig, det hör till processen och trots att det kanske är den ensamma natten är det nödvändigt. När jag låg hemma och vred mig medan promillen kittlade i min bröstkorg trodde jag att jag fortfarande var ohemligt, osubtilt och odiskret förälskad i dig någonstans. Jag trodde att vi var gjorda omaka för att bråka med varandra men inte för att vara generade och glida isär och jag tyckte att du borde ringa igen. Jag trodde att jag behövde dig och jag trodde att jag ville ha dig, jag tänkte att rädsla är osexigt och att det var just rädd du var. Jag drömde att du inte vågat något för att du tyckte att jag var så fin och len att du blev nervös av bara tanken av att våga göra någonting, som inte var att upprätthålla en vibrerande tystnad. Jag drömde att det var din förskönade bild av mig som gjorde att jag istället alltid fick se dig med flickor som alla såg likadana ut. Jag såg ingen skillnad på dem och tänkte att du nog inte gjorde det heller.

Men med dagarna efter den natten kom den riktiga sanningen och insikten, sådant som brukar avsluta kapitel: Jag kom på att vi säkert skulle ha det bra som vänner  men att det aldrig kommer att bli så. Jag är för fast i att jag alltid, där någonstans, kommer att ha ett fragment förtjusning kvar för dig. Och du kommer alltid vara fast i bilden av att du inte riktigt vet om du har eller kanske ändå inte har just det.

När allt är över och jag ler åt allt sådant här ska jag tänka tillbaka på smaken. Smaken av att vara kär i en pojke som inte riktigt var kär i mig, men som kallade mig för kärlek, skrev alkoholstavade ord på mina armar och alltid fick mig att tycka synd om mig själv. Bara för att sådant i min värld gör mig lite mer hel.

Gå, inte, snälla, snälla, jag orkar inte att du går

Men vad vill du att jag ska göra?

Åh, vad töntigt

Du överreagerar så jävla mycket

Det är fan inte ditt problem att jag är tillsammans med mitt ex bästa vän

Sluta tyck att jag är en slampa!

Men! Snälla

Bara för att du aldrig gör något med någon

Jag vet att du är svartsjuk men vad fan,

vi ska ju vara bästa kompisar?

Det är, ah

Nu går jag

Men snälla!

Du fattar ingenting

Ja jag är svartsjuk

Ja

hejdå

... För du borde vara med mig istället

Kommer du ihåg hur kära vi var, kommer du ihåg det?

Som han ser på henne nu, just nu, som att han aldrig hört något vackrare än hennes andetag, minns du när du såg så på mig? Jag andades inte bara för dig men jag andades himla labilt när du var nära för jag var rädd att jag skulle glömma den mest grundläggande reflexen på grund av dig; jag hade ju aldrig sett något finare. På natten rusade timmarna iväg underifrån våra fötter i sängen och det blev alltid morgon för tidigt, fast vi var vackrast när det var mörkt, kommer du ihåg?

När vi sågs hade inte löven börjat tröttna på träden och trilla ner som idag, tvärtom. Det var vår och de vågade slå ut i takt till att vinden blev varmare och skorna som klapprade mot asfalten blev lättare. Alla var modiga och alla vågade, till och med vi! Jag lovar att det har med årstider att göra för luften vibrerade redan, vi behövde aldrig bryta isen och sätta den i gungning som om vi hade mötts i februari, jag lovar att Gud värmde upp världen bara för vår skull.

Det var inte för oss som för de där två i den skrattiga lägenheten. Mina läppar och tankar brände också efter dina hela tiden, som hans där, men vi behövde aldrig vänta på att få vara ensamma en kort stund. Vi var alltid ensamma för vi var aldrig som eller med några andra; allt är så lätt att hålla hemligt om man ändå hatar världen. Vi var de enda som drömde om något bättre, fast när du började drömma om mig kunde du inte tänka dig något bättre i alla fall, kommer du ihåg?

Jag undrar om du kommer ihåg det för jag glömde bort allting innan jag såg de där två och blev avundsjuk, för då mindes jag plötsligt det mesta igen. Och när jag mindes märkte jag att du är ännu mer nu som du skulle varit då, för att vårt jävla martyrskap till kärlek skulle ha blivit en verklighet istället för en pöl bleknande, smekande minnen. Du är ännu mer nu som du borde varit då för att vi skulle ha kommit då istället för att komma ihåg nu. Kommer du? Ihåg? Jag vet inte varför allt blev fel ändå, fast det var vår vår.

Vi slutade ju höra av oss!

du slutade svara så

jag frågade inget mer,

du föll i glömska; mer än lite iallafall

du berättade inte för mig,

minns du det?

Sanna Ljussjäl, hur känns hon,

är hon skön? nej, det är ju inget mellan er ja

Jag är inte arg, jag är bara trött på

att nästan lyckas övertala mig själv

om att jag inte bryr mig, när

du avbryter igen

"hej och puss, vi hörs"

vadå puss? vi är inte puss längre!

vadå  vi hörs? vi hörs sällan och

ser aldrig något mer, för

inget spelar någon roll längre

så sluta, sluta inte

jag är en sån jävla tonåring!

We're already past the time when we could've been something, and everyone knows that better than we do. Kisses in corners and touches on balconies were meant for us but we never really had it, we only had the illusion of us and what we wanted to be, like it usually is; a way of tricking love that will strike you back, like a kick in the gut.

It hurts, it fucking hurts, and you fall and you break all knees and hands you've got and all those you miss on your body.

It feels empty, it feels fucking empty. You miss one way of killing time a monday night ten o'clock and you miss a tickling, teasing desire in your breast.

So you lick your wounds and you feel more mature but still pathetic, maybe you succeeded at fooling yourself along the way too. You hum melancholic melodies with your raspy voice and try to think about something else, but the past is screaming and craving for attention right now. What will soon be past is right now and hasn't turned to past yet, and the process burns, in secret. But you would never admit that, and you wouldn't admit that you still don't want to learn from your mistakes, and instead fuck all the rules and desperately cling to something that never was anything else than fairly beautiful hypocrisy.

jag vin cigaretter lockar rök fördomar öl fläckar lår spets ben händer fingrar alkohol hybris dekadens glamorös snygg kåthet sorg skam längtan misslyckande saknad ilska mystik vin vi vin kjolar sängar röda naglar mörka rum små lägenheter stora hus regnigt mörkt dimmigt mascara musik kärlek kärlek hångla händer hat förakt tonår slentrian liv sängar fjädrar glas tåg vrår hemligheter fiaskon återseende leenden blygsamhet ånga dagg täcken golv kängor socker du

Jag är allergisk,

mot söndagar och mot blått och mot allt möjligt

mina ögon kliar

jag tror jag måste gråta mig till sömns

Jag är allergisk,

mot vänlighet och allt vi säger men aldrig menar

mina skällsord lockar

jag tror jag måste skrika över en gräns

Jag är allergisk,

mot att inte kunna unna och inte kunna glädjas

min sympati klagar

jag tror jag måste älska världen inatt

Jag är allergisk,

mot att dina smekningar känns som stenar

mina timmar ekar

jag tror jag måste skynda

och hinna ifatt

Jag vet att det inte handlar om nervositet;

niärstörreänjagkänslan som

gräverilillapojkmagen

jag vet att det inte är

nikommerintegillamitthemtugget och

minakompisarärlöjligatänket som skaver

men jag är så jävla mycket större än allt sånt

så det borde vara det

Tjejenmedsjalochblommigkjol

söderetikettochrättmanér

rättsexigsomettlitetbarn

lagomflickan är lättsmält

men hur jävla gott är det

Jag vet redan att vi är

tuggmotståndetsomgerdigresning

denhemligtpolitisktinkorrektavåtadrömmen om

alldelesförkomplexasjälar för ditt

litefinareförortsvardagsrum fullt av

vimlanderamlandefjäderflickor

och det gör mig fylld av

allavillvaralikaannorlundasomallaandraHAT

Jag vill inte och du vet inte, regnlystet gråmulet, tankar, och hoppa i vattnet

du är galen men vacker som gör sådant

jag vet aldrig om du gör saker för att du inte vet bättre eller för att

du

vet

bäst

hoppa i, och blöta kläder en septembernatt

du är alltid för galen för mig du och jag jag och du och jag och du och vi

och

alla

vackra

snälla du, hälsa henne, att jag är ett svin

det ska jag göra, hej

hej

och

tack

Broder Daniel – No Time For Us (Acoustic)

Hon kastade sig andfått ner på en nedskräpad äng, och de fattiga som samlade ölburkar i sina trasiga plastkassar tittade medlidsamt på hennes fall. Han föll ner stunden efter henne, han viftade stressat med armarna, "Det här adrenalinet skulle jag kunna springa runt hela jorden på" sa han, och hans mörka blick brann på ett sätt som bara Leo Alexanders kan. "Jag orkar inte vara den som inte kan låta bli att bry sig längre! Fattar du hur mycket av min tankeverskamhet som går åt dig, det är fan vidrigt", sa han, "Jag har skrivit typ åtta låtar till dig också, men det blir bara smörsångarblaj av allting, jag kan knappt skratta åt dem."

Ebba tänkte på att hennes vänner motvilligt erkänt att de tyckte att Leo var en sådan pojke som trubadurer skrålar om och poeter skriver ömkande, blödande rader om. Hon hade alltid tyckt att det var att ta i; han var en ganska vanlig kille, han spelade handboll och han drack öl precis som alla andra. Det är inget sitta uppe på loftet och sippa rödvin med huvudet fullt av fula tankar, skriva poesi på ett tak med en cigarett i mungipan, eller något annat storstadssvart fördrivande av tiden. Trots det förstod hon lite vad hennes vänner menade och vad Ebba nog föll för från första början, när hon tittade på honom nu när han sprungit efter henne; han hade tappat sin ena sko och hans hår såg ut som ett olycksbådande yrväder. Han var så naiv för världen, han var som en föråldrad nyfödd som tänkte som ett djur. Han var en sådan som inte visste någonting om att knarka tills man slutligen glömmer sitt eget namn men gjorde det ändå, bara för sakens och stämningens skull. Han var en sådan som vissa kallade för modig, andra för dumdristig och resten kanske bara inte lade märke till.

Och Leo i sin tur undrade hur två människor som var så självklart rätt för varandra kunde lyckas göra allting så komplext och fel. Varför var det inte kåta leenden i parken och "hej, det här är Ebba, min flickvän" och "åh jag vet vad våra barn säkert kommer heta en dag!". Varför var det aldrig trygga kyssar utan rädsla för att just den kanske var den sista igen eller kanske var den bara en början? En början på något svart och tragiskt, en till natt i kallsvett och en åtrå som bara inte gick att låsa in i skolskåpet på morgonen, som tvärtom följde med genom varje sida i anteckningsblocket och låste hans slöa penna i ett cirkulerande blodomlopp av saknad. Sommarlovet hade inte fört med sig sjunollor och befrielse som han trott och väntat på hela våren. Sommaren hade bara inneburit långa och påfrestande dagar av passivitet, längtan efter en älva som var för långt borta både fysiskt och psykiskt. Den hade brutit ner honom såsom heroinet brutit ner mannen i lägenheten bredvid; de kunde uppgivet dela varandras tomma blickar och rycken av abstinens mellan stela hälsningar och upphållandet av hissdörrar. De var lika nergångna båda två, det var svårt att veta om Leo varit kär eller skjutit sprutor i en tunnel hela lovet; känslan inombords trodde han inte att det skulle varit någon skillnad på iallafall.

"Min pappa brukade säga såhär", sa Leo, "Gör det du vill tills du inte kan låta bli; Beroendet är det enda tecken du får på att det är för mycket. Ebba, jag blev kompis med min granne heroinisten i somras för att du var för långt borta, det om något är ett tecken på att jag är för dålig för det här och för desperat för dig", han strök Ebba över håret. Det fuktiga, nytvättade håret: iskalla kranar, huvudvärk i uppochnedvänt huvud, kyla likt tortyr en varm festivalmorgon och schampo i ögonen.

Hon skrattade sorgset, rättade till sin fläta och höjde provocerande sitt ena ögonbryn, "För Leo, det är ju förstås så jävla synd om dig bara! Jag har tänkt på dig varje gång jag vaknat med en kudde för mycket i min säng, varje gång jag hört en låt som jag på något sjukt långsökt sätt kunnat koppla till dig, varje gång jag inte varit upptagen med att göra någonting. Jag har spelat sönder dig i mitt huvud och satt dig på en jävligt hög tron. Jag vet inte om jag vågar fortsätta försöka med oss, för jag kommer bli besviken. För att allt var glamoriserat och du inte är en gud på riktigt." Hon försökte fortsätta sin utläggning om pusslet i hennes huvud och trasslet innanför hennes bröst men hon blev avbruten av en brun, len hand som tog ett försiktigt tag om hennes nacke och drog henne närmre.

Kyssar kan vara vackra och magiska som norrsken en vinternatt och de kan vara hårda, som våldtagna av lust, men den här kyssen var en tår; en sorg för sig som bara enade dem i sin besvikelse. Han smakade ju så bra, han smakade Leo och hans tunga var lika välbekant och efterlängtad som alltid! Hon ville som vanligt vara så nära honom man kan och hon ville aldrig sluta kyssas, för det var alltid det de gjorde bäst och kanske det enda, egentligen. Hennes tunga ville bo i hans mun och hon ville aldrig känna någon annans hand än hans i sin nacke. En tår eller tre rann nerför hennes rödbrända kinder för allt mellan dem som bara varit tomma skott i luften och kärleksslott av kartong. Tillslut satt hon gränsle över Leo där på ängen, och de kramades tills deras andetag blev lugna, tunga och ett och samma, kanske de sista de tog sittandes i knät på varandra.

Leo visste inte vad han borde säga för att det skulle göra mindre ont i henne som han ville skulle skratta mest av alla, henne som han ville skulle få le åt allt. De visste båda två vart allt tog vägen nu och inget ord på något språk kändes rätt.

"Jag hoppas att du hittar någon som förtjänar dig Ebba", sa han tyst i hennes öra, "Någon som är mindre desperat och mindre förvirrad. Någon som kan ge dig lite klarhet." Ebba suckade medan tårarna tvättade bort gårdagens smink från hennes ledsna ansikte och svarade svagt "Vi vet båda att klarhet aldrig är det jag letar efter. Vi visste väl att det skulle gå åt helvete nån gång, men jag fattar bara inte varför!". Leo tog hennes hand, och det passerade, allt; blickar längtan ångest svart hon gråa ögon första natten och så sista kyssar i buskarna hans tygsko hemligheter skam längtan saknad Ebba Ebba Ebba. "För att jag mår dåligt av dig och du förstår dig inte på mig Ebba, det slutar bara med att vi trampar på varandra. Men för mig är du alltid den fräschaste pinglan i stan, och jag känner mig redan ensam."

Och vet du! De kokar så jävla gott kaffe här och jag saknar inte ens dig när det regnar på ärren du brukade kyssa för jag stirrar liksom livet i vitögat och du fattas inte ens här! Jag pratar med min förvirrade barndomsvän om pengar, nagellack och människors moral och det är så skönt att kunna prata med någon utan spänning, utan att det slutar med vilsna tungor och giriga händer som det alltid gjorde när du och jag fick för oss att försöka diskutera, och kaffet alltså! Jag kanske sa det, men det är så jävla gott, och jag vet att jag sa detsamma när din pappa kokade kaffe åt oss för första gången den där eftermiddagen i mars, men det här kaffet är något helt annat alltså.

Du var bra innan Stockholm förstörde dig
Den här staden vill få alla att ursäkta sig själva
och du kysste marken i en gest av skam för din existens
 
Nu gömmer du dig bland dina låtsasfjädrar för att
smälta in bland alla skrikiga fåglar
och du blåser ut deras rök genom din mun
Du lever livet som förväntat
efter låtsasrebelliska mallen såklart