Hanna

Ut sprang hon!

Hon som smälte hans hjärta

i en tunnelbanevagn

Hon som knyckt det till sig och

stoppat in det under sin kjol

Hon som hållit det hårt, hårt och

värmt det åt honom när han

var isande kall mitt i sommaren

Nu hade hon dragit fram hans hjärta, skrattat åt det

spottat på det, rivit isär det och

trampat på det

Som man gör med gamla, förfallna kärleksbrev

som osar av det brustna

Han undrade om hon rasande sprang hemåt

för att göra likadant med breven också

Han mindes hur han plockade ner stjärnor om nätterna och

placerade dem längs hennes nakna ryggrad

Han mindes hur han målade henne med färger som inte ens fanns för

de var så levande, vackra, nästan som hon, men ändå långt ifrån

Han mindes hur hon älskade sättet han drog upp rullgardinen på, och

hur han alltid tryckte ner hissknappen med tummen

Som om det var något revolutionerande, att hojta ut på Hötorget och

skryta med när man träffar folk

Som om det var fantastiskt, som om

Han. Var. Fantastisk.

Men när hon som färgade världen med sin värme försvann så

försvann locket till asken som förvarade hans lilla liv

och något som vissa kallar Gud och vissa

kallar vinden välte den

Den enda på jorden som

såg igenom honom

försvann

Den enda på jorden som fick honom att

vilja vara fantastisk, på riktigt

Visst, visst visste han att

allt har sitt slut,

till och med dem

Men inte i det här livet,

det var inte meningen!