Hanna

Det sägs att han ska dö inatt

Han är en farfar en far och ett barnbarnsbarn

Jag undrar om det kommer kännas

som en tomhet i drömmen eller

som en flykting längs ryggraden

när han springer vidare och de

alla andra blir kvar och andas

fortfarande och hoppas

att allt de måste ta hand om

efteråt inte är för tungt

inte väger för mycket inte

tar för mycket plats inte

vanärar hans minne och då

får de tvätta alla glas och packa

ned pistolen från nattduksbordslådan

Ta över vedträn och förråd och

fotoalbum och låtsas att

det som spelar någon roll är

att han har det bättre nu men

det tror jag inte på för söner och

döttrar är alltid egoister

Jag tror att hans hjärta blir tyngst

för dem att bära och tänk att

ett hus med tjugo års ensamhet

ändå kommer vara så lättsålt

Och man vet ju inte men

det sägs att det händer inatt för

han är där när inget hjälper längre

I alla fall blir det sju sorters kakor

och närmaste familjen elfte eller

tolfte beror på jobb och allt

Jag hoppas att det snöar då

Nu är jag så trött

på att låtsas att allt

som är på låtsas

är på riktigt

för det är det inte och vi vet det

Så vi går runt krumelurerna av att vi bor långt ifrån varandra och helt enkelt låtsas tror och vet att vi inte känner varandra alls egentligen

Nu vet jag hur det låter när verkligheten rasar

Det låter som ängelvänlig knastersnö under hala skor och som

gälla klockor när spårvagnar mot alvik går det låter som

vibrationssignaler som inte fungerar för att det är för kallt som

sms som inte orkar skickas för att det är för sent på morgonen tidigt i livet

Det låter som förnekandet av allvar och det låter som moralpinnar om att

man måste skratta åt allting och om man inte orkar det är man bara inte

tillräckligt berusad men om du frågar mig hjälper inte ens det

Verklighetens rasande låter som myggor i huvudet och känns som sår

på hornhinnor och blåsor på fotsulor och saltströdda sår på fingertoppar

som bedövar känslan av lust inför det allra mesta

Och om den kanske skulle råka rasa för dig någon gång så kommer du nog

märka att det inte kommer zombies som äter din själ och dricker din halspulsåder

med sugrör och att solen inte kommer smälta dig till magma för du kommer bara

märka då att sällskap inte ens betyder någonting för det känns inte och att

verkligheten inte går att komma ihåg för den är mindre viktig så

du kan bara stå på en tröskel och beundra tapeten med din ensamhet

för att slippa konfrontera någonting som lever enligt definition

Du sa att man inte ska vara rädd

att det är onödigt att dö på knä

så jag brukar stå men de skakar

Du sa att modet kommer från hjärtat

men jag undrade vad hjärtat hade med

något att göra för jag kan

vilja vad som helst

men alla steg är så stora att

jag sällan orkar ta dem

Du vet att det är tungt det är

vinter snart vår du är

för sträng mot dig själv

Du har för höga krav man behöver

inte alltid vara modig

Man får vara rädd och jag

brukar sitta på knä eftersom

världen har en annan ton där

Kom ned till mig vettja för

jag orkar inte klättra upp

iallafall inte den artonde januari

Oberoende av hur jävla gott dina lakan doftar

skriker mina av ensamhet och ibland

funderar jag på

om uppoffrandet av självständighet

är värt det för att kanske

till slut få känna sig lite

älskad eller i alla fall ganska omtyckt

För att bara kunna veta att

du sviker aldrig pakten och bryter

aldrig banden helt för det

är inte sådant man brukar lyckas göra

Du ska minnas mig om tjugo år

och se allt framför dig som du då

bestämde dig för att aldrig glömma

Och så ska du tänka att fy fan vad skönt

att det är över hennes hjärta var för

jävla vilt eller så kommer du ihåg att

dina ögonfransar kittlade mig på magen

och att februarislask som man drunknade

i inte kändes så jävla jobbigt när jag gick

bredvid och att du kunde vara säker på att jag

ändå trots allt och gråt och kärlekens kadaver

skulle ligga bredvid dig när du vaknade

varenda jävla morgon och det var för

att hon var så jävla sällskapssjuk tänker

du tjugo år från nu när du

fortfarande kommer ihåg mig

Och jag vet att du vet att ilska kan äta

upp mig och att jag tror att hela samhället

är en konspiration och att jag kan

gråta på bussen och skratta för högt och

sådant men det skulle egentligen

inte spela någon större roll

så länge du också är ganska arg

I ett fragment av en dröm där det inte regnade blöt snö

och där solen sken oftare satt jag i en taxi

och i baksätet lyssnade vi på Bruce Springsteen

Chauffören frågade om vi hade 'that in Sweden' och

jag sa 'he's everywhere men

jag tycker inte om honom' det sista på svenska förstås

för chauffören kunde låtarna utantill

'Born in the USA' sjöng han men ingen av oss var det

kanske Bagdad eller något fast med bomber istället för

neonskyltar cowboyhattar drive-in

Born to run var nog i alla fall båda

när alla skuggor på svettiga lädersäten försökte

jaga ikapp oss i takt med solen

Smutsiga sårskorpor är så lätta att riva upp igen

det krävs inte ens mycket

Bara händer som man minns och som minns tillbaka

och blickar man kommer ihåg och vet varför man saknar

eller saknade förmodligen kanske vad vet jag

Men de som räddar mig från dansgolvsdöden

förtjänar någonting tillbaka

Jag spiller öl och slåss och sparkar män på smalbenen med mina höga platåer och jag sparkar så hårt jag kan och hoppas att deras pungkulor trillar av för att jag är så innerligt trött på att de tycker sig kunna ta sig friheter för jag vill inte ha dina jävla friheter och ingenting av dig i mig så sluta titta jag är trött på blicken som dryper av ohederlighet och trött på flickor som blir lurade av den och vi kan alltid alltid alltid säga att vi är medvetna och inte faller men ölstinkade sugmärken viskar alltid om något helt jävla annat säg mig hur det kommer sig för mitt nattklubbspussel saknar sanning och bitar

Alla utom jag och min Nokia tjugosexnollnoll

skaffar en Iphone i en epidemi

som delar samhällsklasser och skapar nya

och kryper ner i åldersgrupper och till

människor som inte har råd egentligen

Som delar folk med internet från skogsmänniskor

och ja det är töntigt att vi vill vara som Amerika men

alla vill vara kommersialismens små offerhoror

Alla vill följa sig själv på GPS

och fotografera sig själva när de skiter

Alla vill fika virtuellt och ha telefonsex

och det vill jag med

jag har gett upp gamla principer

Hur mycket orkar två händer bära

tre tunga icakassar eller

fem för lätta hjärtan som har hamnat fel

Jag kan orter men har inte lärt mig några portkoder

jag bryter mig in kanske med fredligt jävla våld

och trycker in de bultande organen i

brevinkasten med lappar

där det står

f e l  h j ä r t a  p å  k ö p e t

eller möjligtvis

t y v ä r r  d e t  a n d r a  v i l l  i n t e  b o  h o s  d i g

även om ärligheten inte ska fram egentligen

Särskilt inte under jul

för då ska man dricka glögg och ljuga om att

vi önskar er alla en fröjdefull fylla men

det är synd att vi alltid vet att det

svider lite för mycket i lyckan för

att vi ens ska orka låtsas om den

Visste du att jag klär i pastell jag jobbar inte för ett hemligt företag men visste du att jag är ganska bra på att kasta pil jag har inte tretusentvåhundratolv vänner på facebook men visste du att folk säger att jag har kuksugarläppar det visste du nog men visste du att jag har mindervärdeskomplex jag vet ju att jag är jävligt bra och så men jag är inte som du och det är ju vackert egentligen men sådant glömmer jag bort ibland

Rosa peruker och det här är din tid

mammas biologiska klocka hon

lärde min också att ticka hon

tar med sig den varje gång hon sover över

(den stör mig)

Rosa peruker och könsmaktsordning

och chefen säger att feministerna kan du inte

rösta på de vill inte göra gott de vill

inte hjälpa till de vill bara döda sådana som mig

(för då skulle allt lösa sig)

Rosa peruker och manssympati

ni två strävade efter samma men

han gjorde ju bra ifrån sig och han

lyckades faktiskt med presentationen och

det var ju djupt för att ha kommit från en man

(det var inte en komplimang)

Rosa peruker och härskartekniker

lilla gumman du kommer aldrig bli

någon statsminister för den där

inställningen är så jävla oskön

den som sa det han var det

(och ändå kommer du få högre lön)

Rosa peruker och patriarkatet

samma sörja samma gamla konsistens

jag har undrat varför det ens finns sedan

jag fick min första mens och vems fel

det är att världen vill att jag skäms för

att jag föddes till kvinna

Sa jag att han aldrig lyssnade?

Samma fråga tre gånger alltid samma svar

och vi fick väl min tunga lika lång tid var

Han bara väntade tills jag tystnade

Hur mår du?

Jag mår bra

Mår du bra?

Ja

Det var första gången jag slängde ut hjärtat på hans dansgolv

och han gick bara förbi

artighetshälsade stelhetsenhetligt på utfläkandet som pågick vid hans fötter

och fortsatte framåt med en annan vingklippt förtjusande fågel i sin hand

och sen kom han ju tillbaka

och nonchalansskruvade på det som låg och blödde på golvet

som om det inte ens var värt hans hand

Jävla fan jävla fan jävla NEJ fan klart som fan

att jag inte säger det högt men han kan

ömhetsplocka upp och sockerordsbadda det

och han skulle kunna sanningsviska svar till det och

hemlighetssmussla ner det i sin ficka

Så vad gör man annat än att sucka

när man märker för sent att man är så jävla

kär eller liknande och har skrapat upp så jävla

många knän den här sommaren igen

sin vana trogen och blivit ärrad och alldeles

alldeles alldeles för arg för att släppa in det

Så jag slänger ut det där närhetstörstande från bröstkorgen,

har hört att det är lika stort som en knytnäve och

en knytnäve sitter ju bättre där

(Den där knytnäven kommer bara kännas som en sten för

den här hösten kommer vara så jävla mörk

och mina kängor kommer väga så tungt att varje

fotsteg kommer kännas som ett snedsteg och hans

framsteg kommer inte handla om mig)

Idag är mina ögon svullna

idag svarar han inte och jag orkar inte försöka

för jag vet att vi vill att allt ska gå fint till

och det gör det aldrig

Hjärta rimmar med smärta och svärta

och klyschor är så patetiskt sanna

stora armmuskler hjälper bara

när man är långt borta

för hemma är nerver lika tunna som skratten

och ådrorna som nakna novembergrenar

I klassrum pratar vi om inre och yttre resor men

jag vill bara hoppa över stadstaken

och hamna i en frizon med fredlig ton

där ingen kräver någonting annat än

Jesu blod och eld till cancer som smakar vanilj

Och han är inte där och hon är inte där vi bara

slipper allas ryggar och blickar som

blickar nedåt vi bara

slipper all kall attityd och vintern och

istappsprat för det är på väg nu

jag känner det

Stadstaken ropar efter våra rastlösa fötter

som har fastnat i gamla intrampade

urtrampade skoskavande fotspår

bland månadsbidrag nationella prov dyra

klubbar och svarta hål grå hål och

portkoder utvecklingssamtal och MAXANTAL

PERSONER I EN JÄVLA HISS

när brydde sig någon sist

Klyschor och regler finns bara till

för att vi inte ska känna oss så

sanningsenligt meningslösa