Hanna

Nu vet jag hur det låter när verkligheten rasar

Det låter som ängelvänlig knastersnö under hala skor och som

gälla klockor när spårvagnar mot alvik går det låter som

vibrationssignaler som inte fungerar för att det är för kallt som

sms som inte orkar skickas för att det är för sent på morgonen tidigt i livet

Det låter som förnekandet av allvar och det låter som moralpinnar om att

man måste skratta åt allting och om man inte orkar det är man bara inte

tillräckligt berusad men om du frågar mig hjälper inte ens det

Verklighetens rasande låter som myggor i huvudet och känns som sår

på hornhinnor och blåsor på fotsulor och saltströdda sår på fingertoppar

som bedövar känslan av lust inför det allra mesta

Och om den kanske skulle råka rasa för dig någon gång så kommer du nog

märka att det inte kommer zombies som äter din själ och dricker din halspulsåder

med sugrör och att solen inte kommer smälta dig till magma för du kommer bara

märka då att sällskap inte ens betyder någonting för det känns inte och att

verkligheten inte går att komma ihåg för den är mindre viktig så

du kan bara stå på en tröskel och beundra tapeten med din ensamhet

för att slippa konfrontera någonting som lever enligt definition