- Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.
-
Are you suffering from
heartbreak?
Really?
Because I can cure you
All you'll need is
the lower half of my body
and me whispering
words your mother doesn't like
in your naive ears
I'm quite sure
it works better than
any alcohol
painkiller or tragical movie
At least there's no
harm in trying
02; your first love
Små dagisflirtar, mellanstadiepussar och bussblinkningar får inte vara med idag. Det blir bara en massa tankeverksamhet ur min dagbok, och jag tror att ni kommer ha översikt med att jag var himla få år och blygt blixtförälskad.
"Det vore enklare om man kunde slå in allt i bubbelplast och rosa sammet och alltid använda metaforer och prinsesstårtor med extra grädde och låta allt förbli anonymt."
"Han brukar titta på mig, visserligen i smyg, och le åt mina berättelser, visserligen i smyg, och följa mig med blicken när jag går förbi. I smyg."
"Jag borde släppa taget efter fem tusen år av passivitet kan man tycka, men någonting i mig säger att han är en oslipad diamant."
"Det är ju för fint, alltihopa, han. Och för tragiskt."
- Jag tycker att du är snygg.
- Bra. Fast du skulle ju kunna tycka att jag är ful egentligen, bara att du inte kan säga det!
- Nej, så är det inte.
- Men! Nu är du tyst ju! Du blev säkert rädd.
- Men, vad skulle jag bli rädd för?!
- Jag vet inte. Mig?
- Varför skulle jag bli rädd för dig?
- Jag vet inte. Ibland får man för sig konstiga saker.
"Jag blev helt chockad, jag trodde aldrig att han skulle våga fråga. Var ska vi vara? Vad ska vi göra? Hur kommer han vara? Hur kommer jag vara? Herregud."
"Han smsade mig när han hade sprungit ifatt bussen och vinkat till mig genom rutan. 'Du är lika söt på insidan som du är på utsidan.' skrev han."
"Kan jag ta dig doft från min kudde och stoppa ner den i en liten burk? Det skulle vara fantastiskt fiffigt, som en påminnelse om hur jag känner mig nära dig."
"Saker jag hunnit göra den här helgen:
- Köpa nya skor.
- Göra slut med min pojkvän, som inte ens var min pojkvän. Det gör ändå ont. Fan, vad ont."
01; introduce yourself
Jag kallades för jordgubbsmun av min pappa och andra, tills jag blev för gammal för söta smeknamn och alla blev lite rädda för mig istället. Pappas "jordgubbsmun" ersattes av okändas "kuksugarläppar", fast jag är ju samma glasfjäril ändå. När jag växte upp pratade jag en svårförståelig blandning av finska och svenska och åt makaroner med händerna i linnen som alltid gled upp över min runda, vita mage. Jag tyckte inte så värst mycket om att ha kläder på mig, jag brukade klä av mig dem och springa naken för minusgraderna gjorde inte så mycket, trodde jag. Så var jag även sjuk mest hela tiden, öroninflammationer hit och halsinfektioner dit. Men jag var lika glad för det, och minst lika arg! Jag klättrade i bokhyllor och granar och retade min storasyster och hennes pojkvän, jag hängde i dörrhandtaget och skrek mig röd och hes till jag fick komma in på deras rum. Det var någon slags mörklila, nykter opiumhåla mitt i 90-talet, där allt som existerade var tv-spel, vykort, lavalampor och grungemusik. Jag ville också så gärna vara en storasyster och ha ett lila rum med klotter på skrivbordet och pojkar i sängen.
Och när man är fjorton år och sådär stereotypiskt vilsen i sig själv så hamnar man ju lätt i sin säng, med någon pojke som är så nöjd över att sitta just där på ens täcke. Det var någon en stund och så var det någon annan, de gillade själva bilden av mig men jag var så himla trasslig och skygg att inget blev så bra i slutändan. Jag umgicks med människor som var bra och mindre bra för mig, lyssnade på mörk musik och fotograferade allt som mina ledsna ögon inte ville komma ihåg egentligen. Och visst trodde jag att mitt hjärta skulle vara en blyg kolbit för resten av livet, vad skulle jag annars tro; ändå kom Den Stora Våren någon gång när jag var femton år. Sedan dess ungefär har jag dejtat mig själv och jag och jag har äntligen börjat lära känna varandra.
Jag blir lätt kär, men hatar nästan lika lätt. Jag oroas av olika slags stereotyper och tvångsmässiga sociala sammanhang. Jag skrattade när min lärare sa "Du är en konstnär, och jag accepterar det. Du tycker inte om strukturer, och jag har förstått det", men någonstans kanske det var ganska rätt. Regler brukar smitta mig med en reflex att agera impulsivt. Min familj brukar kalla mig för lyckopiller, men ibland är jag väldigt ledsen också. Jag kan verka vanlig ibland, men mestadels är jag ganska konstig. Och stundtals älskar jag verkligen mig själv.
- Fem rader för mycket
Jag har ödslat mina timmar åt att
jaga ett vackert förkroppsligat fantasifoster
men nu vill jag aldrig se honom mer
om han inte är mer än
såhär
Vad var det förut som fick det att
kännas som att golvet försvann underifrån mig
kittla som en fjäder på ögonlocken
när han andades
för nära
Känner han inte att
han har gått ner sig
han har fångat motsatsen till mig och
låtsas leende nu att det
duger
Det kommer inte att fungera
för de är bara yta mot yta och de har inga
brustna glasfjärilar att lappa ihop tillsammans;
han får vara ensam
i skärvor
Och det enda jag kan göra är att titta på
det är det enda jag vill göra
eftersom det inte finns något öppet köp
ingen ettårsgaranti
på mig
Och jag är alltid elak mot honom för det,
jag kan ju inte låta bli
för att glasfjärilarna löper amok i min mage
och de kan varken flyga ut genom munnen
eller dö
Men när man tänker efter var det inte
så mycket som gick sönder den kvällen
bara mitt hjärta och några
vinglas
