Hanna

Jag kallades för jordgubbsmun av min pappa och andra, tills jag blev för gammal för söta smeknamn och alla blev lite rädda för mig istället. Pappas "jordgubbsmun" ersattes av okändas "kuksugarläppar", fast jag är ju samma glasfjäril ändå. När jag växte upp pratade jag en svårförståelig blandning av finska och svenska och åt makaroner med händerna i linnen som alltid gled upp över min runda, vita mage. Jag tyckte inte så värst mycket om att ha kläder på mig, jag brukade klä av mig dem och springa naken för minusgraderna gjorde inte så mycket, trodde jag. Så var jag även sjuk mest hela tiden, öroninflammationer hit och halsinfektioner dit. Men jag var lika glad för det, och minst lika arg! Jag klättrade i bokhyllor och granar och retade min storasyster och hennes pojkvän, jag hängde i dörrhandtaget och skrek mig röd och hes till jag fick komma in på deras rum. Det var någon slags mörklila, nykter opiumhåla mitt i 90-talet, där allt som existerade var tv-spel, vykort, lavalampor och grungemusik. Jag ville också så gärna vara en storasyster och ha ett lila rum med klotter på skrivbordet och pojkar i sängen.

Och när man är fjorton år och sådär stereotypiskt vilsen i sig själv så hamnar man ju lätt i sin säng, med någon pojke som är så nöjd över att sitta just där på ens täcke. Det var någon en stund och så var det någon annan, de gillade själva bilden av mig men jag var så himla trasslig och skygg att inget blev så bra i slutändan. Jag umgicks med människor som var bra och mindre bra för mig, lyssnade på mörk musik och fotograferade allt som mina ledsna ögon inte ville komma ihåg egentligen. Och visst trodde jag att mitt hjärta skulle vara en blyg kolbit för resten av livet, vad skulle jag annars tro; ändå kom Den Stora Våren någon gång när jag var femton år. Sedan dess ungefär har jag dejtat mig själv och jag och jag har äntligen börjat lära känna varandra.

Jag blir lätt kär, men hatar nästan lika lätt. Jag oroas av olika slags stereotyper och tvångsmässiga sociala sammanhang. Jag skrattade när min lärare sa "Du är en konstnär, och jag accepterar det. Du tycker inte om strukturer, och jag har förstått det", men någonstans kanske det var ganska rätt. Regler brukar smitta mig med en reflex att agera impulsivt. Min familj brukar kalla mig för lyckopiller, men ibland är jag väldigt ledsen också. Jag kan verka vanlig ibland, men mestadels är jag ganska konstig. Och stundtals älskar jag verkligen mig själv.