Hanna

Favorittradition: Jul är mysigt, men också slentrian och överskattat. Min favorittradition just nu är du, jag och alla andra med en vattenpipa, en vinbox och tusen ljusslingor på min filt- och kuddmjuka balkong.

Favoritsmaskighet: Choklad. Kakor med choklad. Tårta med choklad. Jordgubbar i choklad. Frukt och choklad. Lovisa med choklad. Glass och choklad. Choklad.

Favoritkänsla: Du vet, den där. När han tittar på mig sådär så man vet att det inte bara är en tisdagsblick, du vet, när man bara vet. Eller precis efter den där handen; den där smekningen jag väntat på och precis innan det där lilla leendet som bara är till för mig. Den där känslan av att veta att jag är den enda som finns i hans världsbild just. den. sekunden. Känslan av att vara den alldeles vackraste mest åtrådda, fast jag har celluliter när jag sitter, mascara under ögat och för lång kjol som lämnar allt åt fantasin. Den. mest. åtrådda. känslan.

Tre ställen i universum där jag gärna lägger mig ned i tre minuter:

1. Min säng. Det sägs att det är något visst med mitt rum, och med min säng, att den har en slags dragningskraft som gör att man kan bli fast här en hel dag. Jag kan ligga här och titta på den väldigt lilla, begränsade världen runt mig som jag har byggt upp med bilder och häftmassa och vara inuti mitt eget huvud. Söndagar för självanalys eller hysteriska skratt en fredagnatt; platsen är min enåtjugo prinsess-säng i hörnet där.

2. Jag lägger mig säkert gärna i en park någonstans långt borta, kanske någonstans där luften är varm och dimmig fast ändå klar och stämningen är trött och dåsig men ändå levnadsglad. Där kan jag ligga med en kopp för starkt kaffe för sakens skull och med en roman lika tjock som livet. På en filt som är en flygande matta eller kanske en molntuss, mjuk och drömmande.

3. Var som helst bredvid dig.

Egenskap som jag älskar hos mig själv: Jag älskar många saker med mig själv, men vissa saker låtsasälskar jag bara. Min moral är en förutsättning för att jag ska kunna leva med mig själv. Jag uppskattar andras moral men jag älskar min ännu mer, en brist på andras moral framkallar mer uppskattning av min egen. Jag skiljer "rätt" från rätt och jävligt fel från allt annat och det är fint och jag tackar min pappa för det. Det är jag och min moral, och vi är faktiskt bästa vänner och älskare i vår rättfärdiga hemlighet. För det mesta i alla fall. Tror jag.

Där jag helst skulle vilja vara just nu: Jag skulle vilja vara med min mormor just nu. Skräckscenariot är att hon ligger ensam och sover ensam i sin ensamma lägenhet och det är mörkt och det är kallt till och med hos mig fast mitt fönster bara är väldigt lite öppet. Jag behöver krama mormor och se att hon mår bra.. Jag får dåligt samvete för vår sporadiska kontakt, fast jag bara är ett barnbarn som har hamnat så himla mycket i kläm. En mormor varar bara för evigt i en ram och i ett hjärta, men inte i ens verkliga vardag.

Imorgonbitti om jag fick välja själv:

Det här skrev jag i september: Skulle jag ta mitt helgrökningspaket cigaretter och skita i min regel, ta med mig en bok och åka till ett café i stan. Jag skulle sätta mig med en stor latte och läsa på en stol under en filt i tidig-höst-snart-borta-solen. Sen skulle jag äta en god middag med min mamma och tacka henne för att hon är så bra, och sen skulle jag få en uppenbarelse av fantastisk inspiration och skriva miljoner vackra ord på min kreddiga macbook.

Skulle jag ta en box vin och åka till Östermalm och du skulle vara hemma, och vi skulle koka spaghetti och röka under köksfläkten och prata om hångel och bara vara så himla tonårstypiska att det nästan gör ont, fast på ett bra sätt.

Person jag helst skulle krama en lång stund på tå: Jag vet och du vet och jag vet att du vet att jag vet att du vet vem som är lång och doftar alldeles för gott. Han som skickade ett sms för ungefär sju och en halv minut sen, just han.

Att se fram emot en ruskig dag: En ruskig dag ser man fram emot en bättre, helt enkelt. Eller dig.

Egenskap som jag hatar hos mig själv: Min beslutsångest och min feghet.  Det finns många saker jag gått miste om på grund av min oförmåga att vara modig för min egen skull.

Min hjärtebärare: Jag tror trots allt att det är jag som bär mitt eget hjärta. Det sitter rätt stabilt där till vänster någonstans och ibland hör jag det till och med i mina öron när det är tyst runt omkring.

Vår

… så i kväll blir det fest sa jag, och du sa att du kanske skulle komma och då svarade alla löjliga känslor i min maggrop med en volt och jag började må illa och ångrade att jag sa någonting till dig från första början och sen såg jag dig och oj, trippelloop under bröstkorgen någonstans.

Sommar

… så nu är det fest sa du, och jag satt där på en liten ölback av plast och tänkte att det skulle vara fest om du satt bredvid mig istället men du pratade om öl och sen gick du medan jag satt kvar och fick huvudvärk av bandet som skrek inövade ord till publiken och jag tänkte på hur svårt allt kan vara fast vi skulle få plats i mitt tält.

Höst

… och han var på fest sa hon, och jag tänkte att jag var väl också på fest och varför vet han inte det bara för att det inte var just samma och vem ska han fråga om mig och vem ska säga till honom att han faktiskt inte är den enda som vill ha mig och att jag kanske inte heller vet om jag vill veta var han var?

Vinter

… så vi snubblade in på samma fest, och du höll mig i handen som en liten snöflinga men allt du visste om mig smälte och rann ur dina händer för det kändes väl inte riktigt som på riktigt, eftersom det känns som att det är vinter nu och dina händer är för varma för att vi ska orka med varandra någonsin mer.

Jag vet inte,

ska jag skriva det innan allt blir en dimma

ska jag skriva det innan mitt hjärta skriker av basen

och mina ögon dunkar av epilepsi och

det enda jag kan tänka på är hur mina armar rör sig

ska jag skriva det innan jag för en stund inte bryr mig

eller ska jag låta bli?

Hörs morgon, sa jag och han sa

visst, sup lagom

nej

lagom är bara till för människor som inte vågar lära av sina misstag

Jag vill inte ha en ursäkt och verkligen inget förlåt

jag vill inte höra "jag var full" eller "oj vad dumt av mig"

tro mig,

jag gillar inte hyfs alls, för det är bara en bortförklaring

till att inte göra det man vill men inte riktigt vågar

låt stå

"nej åk hem till mig istället", lördagnatt

klockan ett i en illamående tunnelbana

nästa gång kan jag göra det, jag nästan

lovar

Tänk när rödljus kostat kvällen innan,

varje sväng tickar neonkronor på skärmen som

du ska betala och du tänker att

helvete, jag är för full för att ta beslut och

du ler åt chauffören men du är kanske inte

så otroligt jätteglad

Tänk när bomber sätter stopp för vänner,

du skulle aldrig låta det gå emellan någonting

att en bil sprängdes en gång eller två men

vissa gör det, helt oväntat

explosionsartat som allt är när det är fantastiskt

är det också när allt känns som panik och

du undrar hur mycket bensin det krävs för

att reta en vänskap

Tänk när du våndas vissa kvällar,

över att himlen råkar vara lika mörk och

krystad som alla dina tankar och du kan

bara inte hjälpa att du blir så himla

gråmulen och ledsen

och alla dina tankar låter som på låtsas fast de är det mest äkta du har

Din hand var lika

kall och frostigt blek som min

ändå värmde den

ända dit ingen kan nå

när vi frös i neonsken

När jag gick ensam

utan din jacka och hand

märkte jag för snart

hur kall en natt kan vara

fast all snö redan fallit

Och när jag kom hem

frös väggarna mer än jag

för de stod stilla

och hade inte sett just

det jag alltid väntat på

Vi ber alltid om ursäkt för att vi inte vet allt om varandra längre. Som om det är självklart att informationen borde överföras med någon slags telepati. Jag vet vem du var när vi nästan var nära att vara någonting, men vi formade ju varandra. Jag vet inte vem du är utan mig, men jag blir förvånad varje gång jag hör om det. Undrar du varför du inte vet vad jag tänker en tisdagsmorgon klockan nio på en kallsvettig tunnelbana? Jag ska berätta vad jag tänker på fast du inte vet. Jag tänker nämligen tyvärr på dig. Synd att vi inte känner varandra längre.

Du doftar gott

alltså verkligen

Doften stannar på mina kläder och

påminner mig om att vi aldrig

någonsin en enda

gång

har tagit varandra på allvar

Vi är bara attraherande skämt

för varandra

och du låter mig vara löjlig

som jag dig

Jag behöver ingen att gråta med

du får bara dofta

så himla

himla gott

Allt blir besvärande lätt och

lite larvigt

med dig faktiskt

Fakta, inser faktum

vi vill ha varandra va?