Hanna

Månen är lite blekare och sjukare än vanligt och trillade till och med omkull igårkväll. Jag tittade på alla snöflingor som hittade varandra på marken och undrade varför vi inte kan bli kära som hundar blir skendräktiga. Någon att lägga sin upptagna tid på som i alla fall är lite bättre än ensamhet. Ett par händer där de inte ska vara egentligen men passar, relativt. En kyss av fel läppar, men det är ju läppar åtminstone. Någonting som är någon annans i dig som i alla fall nästan är önskvärt. Någon som håller upp ditt hår efter en kväll som var några glas för hård och ändå vill dela täcke med dig efteråt. Kanske inte just den snöflingan du ville fånga på din tunga men den kan väl vara vacker ändå. Kanske? Lite?