Hanna

Vi är förbi det stadiet när vi kunde ha blivit någonting, och det vet alla bättre än vi. Kyssar i hörn och smekningar på balkonger var till för oss men det var aldrig vi på riktigt, det var illusionen om oss och vad vi hade velat bli, som det ofta är; ett slags grundlurande av kärleken som slår tillbaka till sist, som en magspark. 
 
Det gör ont, det gör jävligt ont, man faller och skrapar upp alla knän och handflator man har och alla man saknar på sin hud.
 
Det känns tomt, det känns jävligt tomt. Det fattas ett tidsfördriv en måndag klockan tio och det fattas en kittlande, retsam tanke i bröstet.
 
Så man slickar sina sår och man känner sig mognare fast ändå patetisk, kanske lyckades man lura sig själv också där någonstans. Man nynnar hest på melankoliska melodier och försöker tänka på annat, men förflutet skriker och gör sig påmint just alldeles nu. För det som snart är förflutet är just nu och har inte riktigt blivit då än, och processen bränner jävligt, lite i smyg. Men sånt erkänner man inte, och man erkänner inte att man fortfarande vill låta bli att lära av sina misstag och skita i regler och desperat klamra sig fast vid något som aldrig var något annat än småvackert hyckleri.

 
Värdelös söndagssyssla. Tankarna ragglar runt som ett fyllo för sent för hemsläp halv fyra lördag morgon och inget kan banka vett i det hela. Jag och Ångest söndagsfikar och delar med oss av våra erfarenheter för vi är de enda som förstår på riktigt. De enda som förstår hur en hjärna kan gå på högvarv efter högvarv och aldrig sluta älta gårdagens misstag som en dålig film på hornhinnan en hel, lång och mulen dag. Hur man kan bete sig dåligt på alla världens sätt, göra saker man inte borde gjort och låta bli det man skulle egentligen och vad man än tar sig till lyckas låta bli det rätta. Stackars honom, stackars henne, stackars dem och stackars dig, alla som fick utstå att jag bråkade med Livet. Jag brukar vara upp över öronen förälskad i det men igår var det gräl och parterapi hade behövts. Nu blev det en affär med den sexiga, lättfotade Ångesten istället, men vad gör man inte för att slippa ensamma söndagar.
 

 
skrattande nikotinkickar och dimmiga gatulyktor
blänkande vattenpölar och lockande spetstrosor
överkokta makaroner och berusande rödvin
fulla sängar och neonblå ljusslingor
jästa öl och yra nattbussar
alla vet vad jag skriver om
och hur jag lever
eller hur?
nu saknas bara gnistan lite
och jag tror faktiskt inte
att han heller var den
 

Rysningen som for genom märgen
när du kramade om mig
hårt plötsligt bakifrån
 
Du sprang omkring i fängelset
hela dagen rastlös
jag såg bara fötter
Jag såg papper med uppgifter
och matteböcker som
slängdes på golvet av dig
Jag såg hur du aldrig satt still
och hur du kallade läraren för ett föråldrat arsle
och jag tänkte att din blick säkert var kvav för
rummet var för litet för tankar
som var större än små
 
Dagen var uppdelad i fragment
tills dina arga fötter utforskat varje hörn
av det kyliga men instängda
 
Och sen den där rysningen
som for genom min kalla ryggrad
när jag satt där själv
och du kom ur tystnaden 
tryckte dig tätt intill
Sekunden av skräck som dog
när jag inte bara såg fötter
jag kände hela dig
och dina armar om mig

"Karolina är artistisk, smart, musikalisk, social, trevlig, gosig, dramatisk, snygg, charmig och helt enkelt alldeles underbar.
Hon älskar livet, skins, Tidaholm, Stockholm, UK, engelska, himlen, ögon, personligheter, känslor, naturen, Norden, Paris och en massa annat. Och hon älskar även mig, det ska jag inte glömma! Det är väl en himla tur, vore ju ganska trist om det bara var jag som älskade henne."
 
Vännen, idag fyller du sjutton år. Vi har känt varandra så länge att det börjar bli lite löjligt att vi vägrar växa ifrån varandra, men sådant skiter vi självfallet i. Vi är Finsken och Bajskorven, från vaggan till graven, vissa saker bara är så!
 
Du lever ut alla dina känslor inom dig som om det var sista dagen på jorden och alla förtjänade att veta vad du tänkte på, och det tycker jag är det allra mest fantastiska med dig. Det finns för många som stressar omkring med en klump i magen, och det vet jag att du gör också. Men när du blir trött så gråter du högt, när du blir arg så skriker du så att himlen skakar och när du är glad kan man höra ditt skratt i hela Stockholm. Och tänk om alla gjorde precis så, tänk vad världen skulle leva.
Du är nog min allra busigaste vän också, och idag fyller du sjutton år. Och det är helt fantastiskt!