Hanna

 

 

Det var en sådan här kall dag dagen efter den där dagen när min mamma födde mig
Snön var hal och himlen var grå och istapparna smälte och alla var rädda att tappa sina spädbarn i marken
Ingen tappade mig men idag en halv evighet och ett ungdomsliv senare undrar mamma varför mina ögon är så ledsna och pappa vill prata om någonting han inte vågar ta upp
 

 

Jag undrar precis som dem varför tiden går så jävla snabbt
Varför de blir äldre medan jag fortfarande känner mig som ett barn

Varför dygnen känns ännu kortare fast man är vaken hela nätterna och gör saker

som får vardagen att verka som en slentrian HELT JÄVLA OMÖJLIG att uthärda

Men det är väl meningen att det ska vara såhär för alla
Pappa säger att när man är tjugo har man inte samma insiktsfulla förståelse för livet som när man är sextio

och jävligt tur är väl det säger jag för varför fan skulle man annars behöva leva
När jag var tjugo tyckte jag att hela jorden kretsade kring mig säger säger han och jag säger att jag tänker låta den göra det hela jävla livet för varför skulle min jord kretsa omkring åt helvete i någon annans stackars solsystem
eller vadå missar man någonting annars?

 

 
Jag vet inte varför mina ögon är ledsna, mamma, kanske för att jag sov med smink fast det är så jävla dåligt eller kanske för att jag inte sett så mycket än och ändå inte förstår hur världen kan vara så smutsig och att det

ändå

finns så mycket för mycket att se