- Hon är kanske lite som heroin
Jag kan inte andas, herregud
jag kan verkligen inte det
alls!
Jag tar ett andetag men mina lungor exploderar
liksom i takt till varje hjärtslag
känns det som
Jag lovar att väggarna krymper
jag är helt säker
för de skrattar åt mig och
jag svettas
och mina fingrar letar efter
sprickor i golvet och hål
där man kan hitta verklighet eller
sanning eller något annat jävligt
påhittat
Jag tror att det hänger någonting i taket
det är säkert spindlar eller äckliga
fladdermöss eller bara skuggor
men de är våldtäktsmän iallafall
och jag kan verkligen inte andas
alls!
Jag tänkte stampa med fötterna för att
inte tänka på allt annat men det blev
hemsk åttataktig ångest i otakt och
ett golv som bara försvann underifrån mig
Mitt hjärta dunkar snabbare än jag kan
klappa mina händer fast just nu
kan jag inte ens känna dem
händerna alltså
alls!
"Hej"
Dörren öppnades och
med henne kom plötsligt
mina andetag tillbaka
"Varför sitter du på dina händer sådär?"
Jag vet inte, för att det hängde fladdermöss
och våldtäktsmän i taket förut
men nu har de krypit ned i
golvsprickorna som inte fanns nyss
Jag känner mig som ett bi som blivit
upplyft ur ett saftglas
där döden fanns eller
något liknande i alla fall
kanske hans vän
för nu skriker inte mitt hjärta
alls!
Jag vet inte hur man talar om lugn och
jag kan inte uttrycka vackra känslor men
här är de tror jag
Där är de tror jag
i dörröppningen
hon
