Hanna

Ensamheten klär oss aldrig väl

så vi låtsas inte om den

vi tapetserar våra drygvita väggar

på fel sida av ett kallt hav

med bilder av döda ikoner

inte ens vi kallar dem sällskap

Men de är kanske det bästa vi har

när vi är för långt borta från varandra

för att ens veta om båda fortfarande andas

och om båda fortfarande minns

fingrar och revben och svarta lakan

och att du fan är det vackraste som finns
 
Här ramlar jag på stenar och jag ramlar
i mossa men jag gråter inte
mina tårar har aldrig varit till för dig
Mitt huvud bara passade bra i dina händer
dina fingrar ännu bättre i mig
Min spegelbild stämde med dina fantasier
men det är i och för sig
inte lika viktigt som att du
tittade genom fönstret
när jag gick