Hanna

Gå, inte, snälla, snälla, jag orkar inte att du går

Men vad vill du att jag ska göra?

Åh, vad töntigt

Du överreagerar så jävla mycket

Det är fan inte ditt problem att jag är tillsammans med mitt ex bästa vän

Sluta tyck att jag är en slampa!

Men! Snälla

Bara för att du aldrig gör något med någon

Jag vet att du är svartsjuk men vad fan,

vi ska ju vara bästa kompisar?

Det är, ah

Nu går jag

Men snälla!

Du fattar ingenting

Ja jag är svartsjuk

Ja

hejdå

... För du borde vara med mig istället

Kommer du ihåg hur kära vi var, kommer du ihåg det?

Som han ser på henne nu, just nu, som att han aldrig hört något vackrare än hennes andetag, minns du när du såg så på mig? Jag andades inte bara för dig men jag andades himla labilt när du var nära för jag var rädd att jag skulle glömma den mest grundläggande reflexen på grund av dig; jag hade ju aldrig sett något finare. På natten rusade timmarna iväg underifrån våra fötter i sängen och det blev alltid morgon för tidigt, fast vi var vackrast när det var mörkt, kommer du ihåg?

När vi sågs hade inte löven börjat tröttna på träden och trilla ner som idag, tvärtom. Det var vår och de vågade slå ut i takt till att vinden blev varmare och skorna som klapprade mot asfalten blev lättare. Alla var modiga och alla vågade, till och med vi! Jag lovar att det har med årstider att göra för luften vibrerade redan, vi behövde aldrig bryta isen och sätta den i gungning som om vi hade mötts i februari, jag lovar att Gud värmde upp världen bara för vår skull.

Det var inte för oss som för de där två i den skrattiga lägenheten. Mina läppar och tankar brände också efter dina hela tiden, som hans där, men vi behövde aldrig vänta på att få vara ensamma en kort stund. Vi var alltid ensamma för vi var aldrig som eller med några andra; allt är så lätt att hålla hemligt om man ändå hatar världen. Vi var de enda som drömde om något bättre, fast när du började drömma om mig kunde du inte tänka dig något bättre i alla fall, kommer du ihåg?

Jag undrar om du kommer ihåg det för jag glömde bort allting innan jag såg de där två och blev avundsjuk, för då mindes jag plötsligt det mesta igen. Och när jag mindes märkte jag att du är ännu mer nu som du skulle varit då, för att vårt jävla martyrskap till kärlek skulle ha blivit en verklighet istället för en pöl bleknande, smekande minnen. Du är ännu mer nu som du borde varit då för att vi skulle ha kommit då istället för att komma ihåg nu. Kommer du? Ihåg? Jag vet inte varför allt blev fel ändå, fast det var vår vår.

Vi slutade ju höra av oss!

du slutade svara så

jag frågade inget mer,

du föll i glömska; mer än lite iallafall

du berättade inte för mig,

minns du det?

Sanna Ljussjäl, hur känns hon,

är hon skön? nej, det är ju inget mellan er ja

Jag är inte arg, jag är bara trött på

att nästan lyckas övertala mig själv

om att jag inte bryr mig, när

du avbryter igen

"hej och puss, vi hörs"

vadå puss? vi är inte puss längre!

vadå  vi hörs? vi hörs sällan och

ser aldrig något mer, för

inget spelar någon roll längre

så sluta, sluta inte

jag är en sån jävla tonåring!