Hanna

Jag vet att det är fint att alla springer bort

över blomsterängar och de har

händer i händerna och

hjärtan hos varandra för

allt är ju fint när det är delat

till och med skam

Jag vet att alla som flyr

upp i rosa moln är

Guds fönsterexemplar för

de är fantastiska och de finns omkring mig

Jag vet att jag är glad för allas skull

till och med de som sakta krupit ut ur

hemligheter som hållits för länge

och jag vet att alla dansar på rosor och

jag tycker om att titta på

Att betrakta är det enda jag kan för

jag har inte hållit en riktig hand på länge

inte på ett sådant sätt som alla pratar om

Men det jag i alla fall kan göra

är att dingla med benen och

fortsätta andas lite tyngre än vanligt

Alla skrattar åt sig själva och varandra och

de är gräddglass- och sockersöta så

jag är faktiskt glad för allas skull

Helt sant faktiskt på riktigt jämt absolut

i alla fall någon gång

Varför är den här nya verkligheten ännu gråare, ännu mer som gamla smulor i sängen och ännu mer beslutsam om att sparka mig i magen? Jag tycker inte om att ställa frågor, så det kan lika gärna vara ett konstaterande.

Jag ser den här nya verkligheten som en vägg, förstår ni. En läxor prov försening förkylning vänner vardagsflykt fattigdom jobb samtal-vägg; den är tjockare än alla Berlinmurar och Kinesiska murar staplade på varandra. Och den bara står där som ett hån varje gång jag försöker låta en fot falla utanför sängkanten. Den är grå och tjock och kväljande kall, men verkligen inte på ett indie-att-dansa-med-fina-kjolar-och-ölglas-vid-sätt.

Det enda jag vet och kan är att gå in i den, tror jag, och banka huvudet i den, tror jag; för den står ju bara där.

"En mur är bara en bro på högkant", jaha.

Men en vägg då?

Jag tycker inte om att ställa frågor.

26.2 16.00

Män spelar basket ensamma

men alla tittar på oss

Cigaretter borde inte vara

dyra i Frankrike

och vadå artonårsgräns?

Vart du än går, akta hundbajset

och se fram emot din middag

Tidig pizza, kaffe och vin

snart känner man sig nog kanske

fin, ändå

26.2 21.30

Vinet börjar nog tala snart

och vi måste vallfärda till

ställen där vi hoppas att

alla vackra är gömda

utom vi förstås, för vi är här

För många liter

för mycket

för oss men bra ändå

för vi ser fram emot allt

27.2, 21.00

"Now you know what a french kiss is"

men det visste vi ju hela tiden!

Eiffeltornet är fint på långt håll

precis som fransmännen

på nära håll ser man bara

konstruktionen

Fanta och rose är en lögn

men allt annat är verklighet

en vacker och tyst sidogatssanning

Vi har sett fåglar i små burar

men vi

vi är nog friast i Paris

28.2

Jag vet att jag kommer att

tänka tillbaka

på en Oskuld som hade flickvän

och på en som inte hade så svårt namn

på en tunnhårig skojare med gitarr

och en som också hade ett namn,

omöjligt att komma ihåg

som bara tittade, jaha

jag är väl också en svår konstnärssjäl då

för jag tänker inte gå fram

Men så blev det ju ändå;

"They're a whole different universe"

"No they're not. It's the same."

I Paris är till och med sockret annorlunda

lite sötare, lite skörare

och musikerna är lite som socker

1.3 11.30

Halsont och, fan,

jag måste orka leva fullt ut

det har jag lovat mig själv och

alla andra

Nu har jag skrivit kort till

folk jag saknar, men inte

så mycket ändå

vi är ju kompletta här

Vi passar in och sticker ut

alla älskar oss

och vi älskar till och med oss själva

Om det finns något där uppe

kommer jag aldrig förlåta

det för att det är sista hela

dagen

idag

Halsont och, fan,

måste orka leva varje hjärtslag,

doft, korsning och cigarett

annars är det mig själv jag inte förlåter

1.3 21.20

Varför skakar man

fast man har druckit vin och

fast man ändå vill vara nära?

Tungan slår knut på sig själv

men det är lite spännande trots allt

Vi är kreativa

och går till samma ställe igen

bara för att vi vill dansa

och för att vi vet att vi

alltid är bäst där

2.3 05.20

Natas loves you

det gör alla

Kokain

han såg ut som Håkan

öl på hemmafestgolv

och världens vackraste män

med oss

i inrökta små lägenheter

Jag ska hit igen

med alla

det är bestämt

"Maybe we'll call you again"

"Please don't say maybe"

Nej, jag lovar på allt mitt samvete

vi ska rumla runt igen

för vi har aldrig träffat folk

som passar oss så bra

fast de känns så mycket bättre

Vi åker hem

men mitt hjärta blev

kvar på en lurvig matta

i det fulvackraste horområdet i världen

Jag åker till Paris

för att hitta tillbaka till min logik

och dämpa min instabilitet

Jag tror att jag måste

nå botten av självdisciplin

innan jag kan hitta

upp dit igen,

till ljuset och ambitionerna

Just nu är det för mycket här

för att jag ska klara av annat

än att dricka rödvin tills

den vattnar marken igen

och ta mig igenom

skoldagar med cola

Men det ordnar sig,

för jag ska till Paris

och förmodligen göra just allt det där

Jag har inte lämnat plats åt alltför många nej

i mitt bagage och pepparspray

får inte plats i handväskan

Moraler och pekpinnar

får stanna hemma

för trots allt vill jag ju bara få skratta

ont-i-magen-mycket helst

Så nu vet ni det, förresten

såg jag en gammal bekant på bussen

Foundation och frisörskola,

rosa halsduk och slingat hår

Jag höjde volymen

på Broder Daniel i mina öron

och målade mina läppar

Målade dem röda

som en

demonstrationsfana;

Aldrig som oss,

aldrig som dem;

aldrig likadana

Jag kan inte andas, herregud

jag kan verkligen inte det

alls!

Jag tar ett andetag men mina lungor exploderar

liksom i takt till varje hjärtslag

känns det som

Jag lovar att väggarna krymper

jag är helt säker

för de skrattar åt mig och

jag svettas

och mina fingrar letar efter

sprickor i golvet och hål

där man kan hitta verklighet eller

sanning eller något annat jävligt

påhittat

Jag tror att det hänger någonting i taket

det är säkert spindlar eller äckliga

fladdermöss eller bara skuggor

men de är våldtäktsmän iallafall

och jag kan verkligen inte andas

alls!

Jag tänkte stampa med fötterna för att

inte tänka på allt annat men det blev

hemsk åttataktig ångest i otakt och

ett golv som bara försvann underifrån mig

Mitt hjärta dunkar snabbare än jag kan

klappa mina händer fast just nu

kan jag inte ens känna dem

händerna alltså

alls!

"Hej"

Dörren öppnades och

med henne kom plötsligt

mina andetag tillbaka

"Varför sitter du på dina händer sådär?"

Jag vet inte, för att det hängde fladdermöss

och våldtäktsmän i taket förut

men nu har de krypit ned i

golvsprickorna som inte fanns nyss

Jag känner mig som ett bi som blivit

upplyft ur ett saftglas

där döden fanns eller

något liknande i alla fall

kanske hans vän

för nu skriker inte mitt hjärta

alls!

Jag vet inte hur man talar om lugn och

jag kan inte uttrycka vackra känslor men

här är de tror jag

Där är de tror jag

i dörröppningen

hon

Are you suffering from

heartbreak?

Really?

Because I can cure you

All you'll need is

the lower half of my body

and me whispering

words your mother doesn't like

in your naive ears

I'm quite sure

it works better than

any alcohol

painkiller or tragical movie

At least there's no

harm in trying

Jag har ödslat mina timmar åt att

jaga ett vackert förkroppsligat fantasifoster

men nu vill jag aldrig se honom mer

om han inte är mer än

såhär

Vad var det förut som fick det att

kännas som att golvet försvann underifrån mig

kittla som en fjäder på ögonlocken

när han andades

för nära

Känner han inte att

han har gått ner sig

han har fångat motsatsen till mig och

låtsas leende nu att det

duger

Det kommer inte att fungera

för de är bara yta mot yta och de har inga

brustna glasfjärilar att lappa ihop tillsammans;

han får vara ensam

i skärvor

Och det enda jag kan göra är att titta på

det är det enda jag vill göra

eftersom det inte finns något öppet köp

ingen ettårsgaranti

på mig

Och jag är alltid elak mot honom för det,

jag kan ju inte låta bli

för att glasfjärilarna löper amok i min mage

och de kan varken flyga ut genom munnen

eller dö

Men när man tänker efter var det inte

så mycket som gick sönder den kvällen

bara mitt hjärta och några

vinglas

Favorittradition: Jul är mysigt, men också slentrian och överskattat. Min favorittradition just nu är du, jag och alla andra med en vattenpipa, en vinbox och tusen ljusslingor på min filt- och kuddmjuka balkong.

Favoritsmaskighet: Choklad. Kakor med choklad. Tårta med choklad. Jordgubbar i choklad. Frukt och choklad. Lovisa med choklad. Glass och choklad. Choklad.

Favoritkänsla: Du vet, den där. När han tittar på mig sådär så man vet att det inte bara är en tisdagsblick, du vet, när man bara vet. Eller precis efter den där handen; den där smekningen jag väntat på och precis innan det där lilla leendet som bara är till för mig. Den där känslan av att veta att jag är den enda som finns i hans världsbild just. den. sekunden. Känslan av att vara den alldeles vackraste mest åtrådda, fast jag har celluliter när jag sitter, mascara under ögat och för lång kjol som lämnar allt åt fantasin. Den. mest. åtrådda. känslan.

Tre ställen i universum där jag gärna lägger mig ned i tre minuter:

1. Min säng. Det sägs att det är något visst med mitt rum, och med min säng, att den har en slags dragningskraft som gör att man kan bli fast här en hel dag. Jag kan ligga här och titta på den väldigt lilla, begränsade världen runt mig som jag har byggt upp med bilder och häftmassa och vara inuti mitt eget huvud. Söndagar för självanalys eller hysteriska skratt en fredagnatt; platsen är min enåtjugo prinsess-säng i hörnet där.

2. Jag lägger mig säkert gärna i en park någonstans långt borta, kanske någonstans där luften är varm och dimmig fast ändå klar och stämningen är trött och dåsig men ändå levnadsglad. Där kan jag ligga med en kopp för starkt kaffe för sakens skull och med en roman lika tjock som livet. På en filt som är en flygande matta eller kanske en molntuss, mjuk och drömmande.

3. Var som helst bredvid dig.

Egenskap som jag älskar hos mig själv: Jag älskar många saker med mig själv, men vissa saker låtsasälskar jag bara. Min moral är en förutsättning för att jag ska kunna leva med mig själv. Jag uppskattar andras moral men jag älskar min ännu mer, en brist på andras moral framkallar mer uppskattning av min egen. Jag skiljer "rätt" från rätt och jävligt fel från allt annat och det är fint och jag tackar min pappa för det. Det är jag och min moral, och vi är faktiskt bästa vänner och älskare i vår rättfärdiga hemlighet. För det mesta i alla fall. Tror jag.

Där jag helst skulle vilja vara just nu: Jag skulle vilja vara med min mormor just nu. Skräckscenariot är att hon ligger ensam och sover ensam i sin ensamma lägenhet och det är mörkt och det är kallt till och med hos mig fast mitt fönster bara är väldigt lite öppet. Jag behöver krama mormor och se att hon mår bra.. Jag får dåligt samvete för vår sporadiska kontakt, fast jag bara är ett barnbarn som har hamnat så himla mycket i kläm. En mormor varar bara för evigt i en ram och i ett hjärta, men inte i ens verkliga vardag.

Imorgonbitti om jag fick välja själv:

Det här skrev jag i september: Skulle jag ta mitt helgrökningspaket cigaretter och skita i min regel, ta med mig en bok och åka till ett café i stan. Jag skulle sätta mig med en stor latte och läsa på en stol under en filt i tidig-höst-snart-borta-solen. Sen skulle jag äta en god middag med min mamma och tacka henne för att hon är så bra, och sen skulle jag få en uppenbarelse av fantastisk inspiration och skriva miljoner vackra ord på min kreddiga macbook.

Skulle jag ta en box vin och åka till Östermalm och du skulle vara hemma, och vi skulle koka spaghetti och röka under köksfläkten och prata om hångel och bara vara så himla tonårstypiska att det nästan gör ont, fast på ett bra sätt.

Person jag helst skulle krama en lång stund på tå: Jag vet och du vet och jag vet att du vet att jag vet att du vet vem som är lång och doftar alldeles för gott. Han som skickade ett sms för ungefär sju och en halv minut sen, just han.

Att se fram emot en ruskig dag: En ruskig dag ser man fram emot en bättre, helt enkelt. Eller dig.

Egenskap som jag hatar hos mig själv: Min beslutsångest och min feghet.  Det finns många saker jag gått miste om på grund av min oförmåga att vara modig för min egen skull.

Min hjärtebärare: Jag tror trots allt att det är jag som bär mitt eget hjärta. Det sitter rätt stabilt där till vänster någonstans och ibland hör jag det till och med i mina öron när det är tyst runt omkring.

Vår

… så i kväll blir det fest sa jag, och du sa att du kanske skulle komma och då svarade alla löjliga känslor i min maggrop med en volt och jag började må illa och ångrade att jag sa någonting till dig från första början och sen såg jag dig och oj, trippelloop under bröstkorgen någonstans.

Sommar

… så nu är det fest sa du, och jag satt där på en liten ölback av plast och tänkte att det skulle vara fest om du satt bredvid mig istället men du pratade om öl och sen gick du medan jag satt kvar och fick huvudvärk av bandet som skrek inövade ord till publiken och jag tänkte på hur svårt allt kan vara fast vi skulle få plats i mitt tält.

Höst

… och han var på fest sa hon, och jag tänkte att jag var väl också på fest och varför vet han inte det bara för att det inte var just samma och vem ska han fråga om mig och vem ska säga till honom att han faktiskt inte är den enda som vill ha mig och att jag kanske inte heller vet om jag vill veta var han var?

Vinter

… så vi snubblade in på samma fest, och du höll mig i handen som en liten snöflinga men allt du visste om mig smälte och rann ur dina händer för det kändes väl inte riktigt som på riktigt, eftersom det känns som att det är vinter nu och dina händer är för varma för att vi ska orka med varandra någonsin mer.

Jag vet inte,

ska jag skriva det innan allt blir en dimma

ska jag skriva det innan mitt hjärta skriker av basen

och mina ögon dunkar av epilepsi och

det enda jag kan tänka på är hur mina armar rör sig

ska jag skriva det innan jag för en stund inte bryr mig

eller ska jag låta bli?

Hörs morgon, sa jag och han sa

visst, sup lagom

nej

lagom är bara till för människor som inte vågar lära av sina misstag

Jag vill inte ha en ursäkt och verkligen inget förlåt

jag vill inte höra "jag var full" eller "oj vad dumt av mig"

tro mig,

jag gillar inte hyfs alls, för det är bara en bortförklaring

till att inte göra det man vill men inte riktigt vågar

låt stå

"nej åk hem till mig istället", lördagnatt

klockan ett i en illamående tunnelbana

nästa gång kan jag göra det, jag nästan

lovar

Tänk när rödljus kostat kvällen innan,

varje sväng tickar neonkronor på skärmen som

du ska betala och du tänker att

helvete, jag är för full för att ta beslut och

du ler åt chauffören men du är kanske inte

så otroligt jätteglad

Tänk när bomber sätter stopp för vänner,

du skulle aldrig låta det gå emellan någonting

att en bil sprängdes en gång eller två men

vissa gör det, helt oväntat

explosionsartat som allt är när det är fantastiskt

är det också när allt känns som panik och

du undrar hur mycket bensin det krävs för

att reta en vänskap

Tänk när du våndas vissa kvällar,

över att himlen råkar vara lika mörk och

krystad som alla dina tankar och du kan

bara inte hjälpa att du blir så himla

gråmulen och ledsen

och alla dina tankar låter som på låtsas fast de är det mest äkta du har

Din hand var lika

kall och frostigt blek som min

ändå värmde den

ända dit ingen kan nå

när vi frös i neonsken

När jag gick ensam

utan din jacka och hand

märkte jag för snart

hur kall en natt kan vara

fast all snö redan fallit

Och när jag kom hem

frös väggarna mer än jag

för de stod stilla

och hade inte sett just

det jag alltid väntat på

Vi ber alltid om ursäkt för att vi inte vet allt om varandra längre. Som om det är självklart att informationen borde överföras med någon slags telepati. Jag vet vem du var när vi nästan var nära att vara någonting, men vi formade ju varandra. Jag vet inte vem du är utan mig, men jag blir förvånad varje gång jag hör om det. Undrar du varför du inte vet vad jag tänker en tisdagsmorgon klockan nio på en kallsvettig tunnelbana? Jag ska berätta vad jag tänker på fast du inte vet. Jag tänker nämligen tyvärr på dig. Synd att vi inte känner varandra längre.

Du doftar gott

alltså verkligen

Doften stannar på mina kläder och

påminner mig om att vi aldrig

någonsin en enda

gång

har tagit varandra på allvar

Vi är bara attraherande skämt

för varandra

och du låter mig vara löjlig

som jag dig

Jag behöver ingen att gråta med

du får bara dofta

så himla

himla gott

Allt blir besvärande lätt och

lite larvigt

med dig faktiskt

Fakta, inser faktum

vi vill ha varandra va?

Idag frös jag inte ens

för jag stod bara still

med min önskan

min vilja och

min kraft

Ändå skakade jag

i någon slags

euforisk men

dyster apati

Snöflingorna landar

i mitt hår och

jag önskar

att de vore

tankekraft

energi och initiativ

För att jag

behöver göra sådant

som jag inte vill göra

men borde lära mig

Jag tittar på noppriga halsdukar

Nordens mörkerblekta ansikten

och undrar om Gud verkligen vill

att vardagen ska vara

hopplös och ofrånkomlig slentrian

för då vill jag inte vara med

Rödvin börjar bli

vatten och

cigaretterna blir

frisk luft; våra

småfarliga dekadenta tidsfördriv

känns som

godnattsagor

och

varm mellanmjölk

Vad ska rädda

våra tonårshjärtan då?