Hanna

Vem fan säger att det skulle vara jag som blev sårad den här gången?

 

 

Jag är ju så jävla ambivalent och

jag hoppar på väggarna samtidigt som jag

ligger still som under mitt sista andetag

det kanske inte är något fel på det

men jag kysser dig inte

så det verkar fel

 

Jag ser dig som en nattfjäril och

det känns bra att ha dig där jag

inte riktigt når

där jag kan skymta och känna men

dina vingar är för trasiga och tunna

ganska fulvackert på något sätt och

omöjligt som en gammal bok

om svarta katter och nakna män vid ån...

du vet vad jag menar

 

Men jag hinner inte fånga nattfjärilar när

jag klättrar på väggarna

och jag når dem inte

när jag ligger still

 

Sen går vi vilse där alla andra också gör det

i mörker som aldrig slutar vara upplyst med

låtsad förmögenhet och tvingade danssteg

Jag kan inte flyga

men jag trivs ändå

här nerifrån ser jag nästan vad du tänker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Det var fan inte jag som pissade på hans själ"

men sanningen är

att man pissar på varandras

och det blir en tävling till slut

 

Fem miljoner kramar

och en kyss på kinden

var vad det blev

Fegare får man leta efter, jag vet

men modet finns där

i hans stora pupiller, jag lovar

för jag har sett det

och jag vet allt om händer som skakar

och hjärtan som vill

 

Så skål igen och för tusende gången,

för att våga fimpa en

nytänd cigarett för att bara få gå längs

disiga gator långt bort från vad som är hemma

med någon som en gång har varit

så jävla mycket

för nära

 

Det är för lätt att gå i bitar igen

och det är en konst att bara

glömma bort allt det där

om när man var femton år och blåögd

och allra helst ville ha just det

man om femton år

inser sig ha varit så jävla mycket över