- Verkligheten som en vägg
Varför är den här nya verkligheten ännu gråare, ännu mer som gamla smulor i sängen och ännu mer beslutsam om att sparka mig i magen? Jag tycker inte om att ställa frågor, så det kan lika gärna vara ett konstaterande.
Jag ser den här nya verkligheten som en vägg, förstår ni. En läxor prov försening förkylning vänner vardagsflykt fattigdom jobb samtal-vägg; den är tjockare än alla Berlinmurar och Kinesiska murar staplade på varandra. Och den bara står där som ett hån varje gång jag försöker låta en fot falla utanför sängkanten. Den är grå och tjock och kväljande kall, men verkligen inte på ett indie-att-dansa-med-fina-kjolar-och-ölglas-vid-sätt.
Det enda jag vet och kan är att gå in i den, tror jag, och banka huvudet i den, tror jag; för den står ju bara där.
"En mur är bara en bro på högkant", jaha.
Men en vägg då?
Jag tycker inte om att ställa frågor.
Känns som om jag är överallt numera, ba kommenterar överallt för att folk inte ska glömma bort mig. Jävla uppmärksamhetshora. (stelt)
Men i vart fall så tänkte jag kommentera här, just nu, för varför ändra på sig? Jag gillar inte det. Och, just nu känner jag för att skriva massor. Inte bara "bra", om du minns det samtalet.
Hursom, väggen suger kuk och mars är värsta månaden. Men efter mars kommer april, och sen kommer maj och sen är det sommarlov och då ska jag hjälpa dig att slåss mot broar på högkant varje dag, om du nu låter mig. Nöjet skulle vara helt på min sida, nämligen. Tillsdess vill jag nog bara att du ska vara nöjd och tänka på att Stockholm är fint och det är du också. (Fan vad klyschigt, skitsamma dock, ville ba peppa lite. Fan asså. Jag som ville bli psykolog. Tjena liksom.)
Denna roman kommer ut i bokhandlarna september 2011. Tack och godnatt!
Jag känner likadant, den där jävla väggen alltså! Ibland känns den inte så oövervinnligt tjock men just idag känns den inte alls som en bro på högkant!
