Hanna

Det var första gången jag slängde ut hjärtat på hans dansgolv

och han gick bara förbi

artighetshälsade stelhetsenhetligt på utfläkandet som pågick vid hans fötter

och fortsatte framåt med en annan vingklippt förtjusande fågel i sin hand

och sen kom han ju tillbaka

och nonchalansskruvade på det som låg och blödde på golvet

som om det inte ens var värt hans hand

Jävla fan jävla fan jävla NEJ fan klart som fan

att jag inte säger det högt men han kan

ömhetsplocka upp och sockerordsbadda det

och han skulle kunna sanningsviska svar till det och

hemlighetssmussla ner det i sin ficka

 

Så vad gör man annat än att sucka

när man märker för sent att man är så jävla

kär eller liknande och har skrapat upp så jävla

många knän den här sommaren igen

sin vana trogen och blivit ärrad och alldeles

alldeles alldeles för arg för att släppa in det

Så jag slänger ut det där närhetstörstande från bröstkorgen,

har hört att det är lika stort som en knytnäve och

en knytnäve sitter ju bättre där

 

(Den där knytnäven kommer bara kännas som en sten för

den här hösten kommer vara så jävla mörk

och mina kängor kommer väga så tungt att varje

fotsteg kommer kännas som ett snedsteg och hans

framsteg kommer inte handla om mig)

 

Idag är mina ögon svullna

idag svarar han inte och jag orkar inte försöka

för jag vet att vi vill att allt ska gå fint till

och det gör det aldrig

Jag drömde om dina händer igen och de såg ut som de gjorde tror jag men jag brydde mig aldrig så mycket om dem för det jag tänkte mer på vad du gjorde med dem och nu minns jag inte ens om dina rökarfingrar var gula och jag blir för full av skit och mardrömmar på hösten fy fan fy fan

Hjärta rimmar med smärta och svärta

och klyschor är så patetiskt sanna

stora armmuskler hjälper bara

när man är långt borta

för hemma är nerver lika tunna som skratten

och ådrorna som nakna novembergrenar

I klassrum pratar vi om inre och yttre resor men

jag vill bara hoppa över stadstaken

och hamna i en frizon med fredlig ton

där ingen kräver någonting annat än

Jesu blod och eld till cancer som smakar vanilj

 

Och han är inte där och hon är inte där vi bara

slipper allas ryggar och blickar som

blickar nedåt vi bara

slipper all kall attityd och vintern och

istappsprat för det är på väg nu

jag känner det

Stadstaken ropar efter våra rastlösa fötter

som har fastnat i gamla intrampade

urtrampade skoskavande fotspår

bland månadsbidrag nationella prov dyra

klubbar och svarta hål grå hål och

portkoder utvecklingssamtal och MAXANTAL

PERSONER I EN JÄVLA HISS

när brydde sig någon sist

 

Klyschor och regler finns bara till

för att vi inte ska känna oss så

sanningsenligt meningslösa

Daugava fanns i vimlet någonstans en promenad bort

förbi marknaden och alla kvinnor med fula läppstift

Vattnet fanns alltså alltid ganska nära men

vi blev aldrig renade och inte heller frälsta

vi bara dansade med fötterna ostadigt på kullersten

och skrattade oss hem via vind och snabbmatsrestauranger

Dimman var så tät så fort solen var borta

att man slapp se smutsen på andra sidan tågspåren

och strunta i att världen består av annat än blinkande ljus

Jag är inte helt säker på att den rätta världen ens gör det

Stockholm i November är inspirationsslakt

tänk att friheten finns så nära som på andra sidan havet

att man så lätt kan komma till en stad där man

aldrig riktigt kommer undan nattens skuggor

klockan fjorton vid mjölkdisken och

alltid till slut hamnar i samma säng det är

det som är trygghet i ett dimmigt kaos av

baileys, cigaretter och gapskratt

Jag vill veta hur man aldrig åker hem igen

från platsen där Öststaternas Big Ben

stod utanför köksfönstret