Hanna

Det var första gången jag slängde ut hjärtat på hans dansgolv

och han gick bara förbi

artighetshälsade stelhetsenhetligt på utfläkandet som pågick vid hans fötter

och fortsatte framåt med en annan vingklippt förtjusande fågel i sin hand

och sen kom han ju tillbaka

och nonchalansskruvade på det som låg och blödde på golvet

som om det inte ens var värt hans hand

Jävla fan jävla fan jävla NEJ fan klart som fan

att jag inte säger det högt men han kan

ömhetsplocka upp och sockerordsbadda det

och han skulle kunna sanningsviska svar till det och

hemlighetssmussla ner det i sin ficka

 

Så vad gör man annat än att sucka

när man märker för sent att man är så jävla

kär eller liknande och har skrapat upp så jävla

många knän den här sommaren igen

sin vana trogen och blivit ärrad och alldeles

alldeles alldeles för arg för att släppa in det

Så jag slänger ut det där närhetstörstande från bröstkorgen,

har hört att det är lika stort som en knytnäve och

en knytnäve sitter ju bättre där

 

(Den där knytnäven kommer bara kännas som en sten för

den här hösten kommer vara så jävla mörk

och mina kängor kommer väga så tungt att varje

fotsteg kommer kännas som ett snedsteg och hans

framsteg kommer inte handla om mig)

 

Idag är mina ögon svullna

idag svarar han inte och jag orkar inte försöka

för jag vet att vi vill att allt ska gå fint till

och det gör det aldrig