- Självlivsbrev
"Hej,
Nu ska jag börja leva. Hälsa världen att jag älskar den, och att jag ska göra den stolt. Jag har knappt börjat, ska ni alla veta, jag har knappt börjat med leken som alla människor kallar liv.
Osäkerhet är en otrevlig känsla som legat som ett åskmoln över mitt huvud så länge jag kan minnas, men nu orkar jag inte bry mig längre. Så på ett sätt kan man väl säga att det här är ett självmordsbrev, fast det är motsatsen ändå. Jag vill ta kål på den del av mig som är en objuden gäst, den del av mig som jag febrilt försöker gömma och bli av med. Jag vill inte lära mig att leva med mina sämre sidor, och därför har jag helt enkelt bestämt mig för att bara ta död på dem nu, i det här brevet. Jag tänker lura mitt undermedvetna att mitt mörka jag brinner upp samtidigt som du bränner det här brevet. Det är alltså viktigt, glöm inte det. Du ska sätta dig med en stor kopp vaniljté framför brasan och sakta titta när den delen av mig du hatar brinner upp. Sen kan du glädjas, och ringa mig om du vill. Då springer jag förmodligen runt i Humlegården och skrattar med mina vänner, eller så kanske jag står på en konsert och sippar på en coca-cola. Då är jag glad, då är jag den jag vill vara och alltid vetat att jag kan bli, och då kan du glädjas med mig. Då behöver du inte bli ledsen för min skull, du behöver inte oroa dig och du behöver inte cykla hem till mig mitt i natten för att trösta mig när mina hjärnspöken tränger sig på igen. För de brinner också upp i det här brevet.
Självömkan är en annan gäst i mitt medvetande som jag vill hugga i ryggen och skratta åt när den faller. Skratta åt den och skratta åt mig själv för nu finns det inte någonting att tycka synd om längre. Det är så egoistiskt och så osympatiskt! Jag vet väl inte hur andra människor har det, säkert mycket värre än jag, varför ska jag då sitta och vältra mig i min jublande självömkan när jag borde fråga pojken bredvid mig hur han mår egentligen. Jag brukade analysera allting som hände tills det var uppdelat i små fragment och jag knappt kom ihåg vad som hände från början och så tyckte jag synd om mig själv för: Det som hänt, min reaktion och hur jag glömt det så snabbt. Jag tyckte synd om mig själv för att jag ville leva och synd om mig själv för att jag inte ville dö. Självömkan var mitt enda självklara sällskap och allt annat var en bonus. Alltid synd om mig. Så synd. Det är inte synd. Det är inte synd om mig.
För nu ska jag börja leva!
Vi ses i dimman."
drottninggatan! PUSS
