Hanna

 
De spelade hennes favoritlåt nu, "Du föll isär inför gästerna, jag byggde upp dig bit för bit igen".
"Du har roligt här med mig Ebba, tänk inte på vem som fattas!" skrek Klara i hennes öra. Klara som var så hjärtlig och pålitlig, Klara som alltid doftade hångel. Klara som brydde sig skrattretande lite om människors känslor och som hade byggt upp en ogenomtränglig mur mot allt vad sorg och komplex kärlek heter. Nu stod hon där och slängde med sitt långa, svarta hår, med handen på Ebbas axel i folkmassorna. Klaras lyckotårar hade format små mönster av nedrunnen kajal på hennes kinder och hon blundade och höll huvudet högt mot solen.
 
"Klara, hjälp mig att skita i allt. Vad ska jag göra?" skrek Ebba. Hon ville inte slösa musikens febriga extas på svarta tankar om Leo, men hon visste inte bättre. "Vasaru?" ropade Klara och kom närmare.
"Visa mig nåt annat än det här! Vad är jag för dum för att komma på själv?" skrek Ebba och tog tag i Klaras hand.
"Ebba min älskade vän!" skrek Klara glatt i hennes öra, "Det här hjälper alltid mig!"
   
En takt, eller två, förvirring.
Slutna ögon, varm hud, tungor dansandes med varandras.
Ebbas händer i Klaras hår och Klaras händer under Ebbas tröja.
Tunga, förvånade andedräkter.
"Jag vet, du vet, vad som måste ske nu", de sommarfria ungdomarna skrek med i låten och tiden hade aldrig stått så still. 
Utsmetat, rosa läppstift och smaken av cola och nikotin. En överraskning hade aldrig smakat så gott, heller.
Ebba tittade upp för att möta Klaras blick. Den var glad och oursäktande, lika självklar och pålitlig som alltid. När hon tittade bakom Klara mötte hon en helt annan blick. En svart.
   
Blicken som så ofta fått henne att gråta, blicken som gillar henne alldeles för mycket. Leos blick, Leo som var en så vidrigt självklar del av hennes destruktiva bubbla till liv. Leo som också undrade vad fan det var för fel på dem.
Hon klarade inte av att möta orden bakom blicken, hon ville inte höra för vad det än var så skulle hon gråta och tycka synd om sig själv och vad det än var skulle det inte leda till någonting nytt. Hon vände sig bort från Klara och Leo och började stressat trycka sig ut genom en sammansvetsad, svartklädd tonårsmassa. Hon hörde Klara vråla, "Vänta Ebba! Men fan, Leo, hon vill ju inte ha dig!".
Och hon hörde hans andedräkt tätt bakom sig och kände hans hand som trevade efter hennes.