Hanna

Lyssna på den här medan du läser, melodin rimmar med min känsla.
 
"Dina handleder, och dina blodådror och ditt hår och ditt leende och
din blick och ditt skratt och din nacke. Du vet allt jag gillar med dig", sa hon och sparkade på en tom ölburk. Hon satte sig i det glesa, soltorra gräset. Det kändes som att festivalsanden trängde in i varje por på hennes kropp, och hennes ögon sved. Av tårar, eller kanske av solen.
 
Han ryckte på axlarna och sjönk ihop, liksom krympte, ändå ner till gräsplätten precis bredvid henne. Hon tittade på honom över sina solglasögon, han tittade ut över folkmassorna och hans blick var svart. "Jag förstår inte dig, det finns fan ingen som förstår dig och det gör inte jag heller, och det känns som en jävla klyscha alltihop". Han sa det högt, skrek nästan, och hans nacke blev stel. I slutet av meningen försvann hans röst och han tittade ner på sina smutsiga, vita tygskor. De var inte så vita längre, och på den högra skon hade hon skrivit med en tuschpenna för ett par nätter sen. "Du tycker om mitt leende", stod det, och hon hade ritat ett litet svart hjärta. När hon skrev det satt de barfota tätt intill varandra bakom en buske, och skrattade högt bland fimpar och ciderkyssar.
 
"Leo, jag vet ingenting om dig. Jag har känt dig i ett år men jag vet inte ens vad du heter i mellannamn! Jag vet inte någonting om vad du tycker om utöver The Smiths och mitt leende." Hon smekte honom argt på hans rödbrända axel. Hon nöp honom hårt där han hade bränt sig mest, hon ville att han skulle känna vad hon sa. "Och det där du sa, det där du jämt säger. Att om jag hade levt på 70-talet hade jag varit den "fräschaste pinglan i stan". Ska jag ta det som en komplimang? Du ska inte säga att jag inte går att förstå mig på. Du pratar för fan på ditt egna jävla språk."
 
Han tittade på skatorna som rotade i papperskorgen och kände basen från den stora scenen i marken under honom.
"Jag vet inte vad jag ska säga för att du nånsin ska fatta. Jag vill bara att du inte ska vara så långt borta hela tiden. Tänk vilket jävla snack... men jag fryser fast det är sommar!" sa han och skrattade, ett hopplöst skratt.
"Jag känner mig smutsig utan dig." sa hon och försökte möta hans blick. Han såg undvikande förbi henne. Han lade handen på hennes lår, och hon förde upp den en liten bit inunder sin kjolkant, och sa "Men vad fan är det då? Vad är det för fel på oss?".
Han reste sig långsamt upp från gräset och tittade ner på henne. Där satt hon så vacker och rödbränd, med blommig klänning och smutsiga sandaler. Solglasögonen var lite för stora för hennes ansikte och håret var tovigt och slitet.
Hon såg upp på honom, började skratta med gråten i halsen och pekade på honom. "Och nu tänker du dra som vanligt in bland allt folk och inte ett jävla svar har jag fått!"
"Jag heter Leo Alexander och jag gillar dig alldeles för mycket", fick han sagt. Hon tog av sig sina solglasögon, och han tittade rakt in i hennes blanka grå ögon innan han småsprang därifrån.