Hanna

Vi är förbi det stadiet när vi kunde ha blivit någonting, och det vet alla bättre än vi. Kyssar i hörn och smekningar på balkonger var till för oss men det var aldrig vi på riktigt, det var illusionen om oss och vad vi hade velat bli, som det ofta är; ett slags grundlurande av kärleken som slår tillbaka till sist, som en magspark. 
 
Det gör ont, det gör jävligt ont, man faller och skrapar upp alla knän och handflator man har och alla man saknar på sin hud.
 
Det känns tomt, det känns jävligt tomt. Det fattas ett tidsfördriv en måndag klockan tio och det fattas en kittlande, retsam tanke i bröstet.
 
Så man slickar sina sår och man känner sig mognare fast ändå patetisk, kanske lyckades man lura sig själv också där någonstans. Man nynnar hest på melankoliska melodier och försöker tänka på annat, men förflutet skriker och gör sig påmint just alldeles nu. För det som snart är förflutet är just nu och har inte riktigt blivit då än, och processen bränner jävligt, lite i smyg. Men sånt erkänner man inte, och man erkänner inte att man fortfarande vill låta bli att lära av sina misstag och skita i regler och desperat klamra sig fast vid något som aldrig var något annat än småvackert hyckleri.